Minns ni Åke Gren, pingstpastorn som predikade hatiskt mot homosexuellas rätt till kärlek? Nu ska man ha en stödmarsch för honom och mot allt och alla som hotar den ”klassiska” kristna tron. Gud sig förbarme.
Det sägs att Sverige avkristnats. Det är fel, vad som hänt är att stora grupper kristna avkristnats. Det handlar om kyrkor och grupper som totalt tappat perspektivet och förminskat kristen tro till ett budskap om sexuell läggning, kärnfamilj och kristendom som skolämne. Den store befriaren Jesus förvandlas till en dömande moralist.
Egentligen är det är ett hån mot kristendomens innersta väsen. Inte ens en gravsten kunde stå i vägen för befrielsens budskap, men vad händer…jo, evangelister rusar fram och spikar upp nya kors och bygger murar av den sprängda gravstenen. Friheten fängslas.
Kyrkans största hot kommer inifrån. ”Rädsla finns inte i kärleken” står det i första Johannesbrevet, men vad är det som driver dessa rörelser om inte rädsla? Märkligt, de som säger att det bara är att läsa som det står. En gång till då: Rädsla finns inte i kärleken.
Hallå. Slappna av, ägna inte så mycket energi åt andras sexliv, skaffa ett eget istället.
Låter jag upprörd? Jag är det. Jag har ägnat ganska mycket kraft genom åren för att försöka visa på befrielsens budskap. Det låter lite förmätet, jag vet det, men så är det ju. När jag sa att Ecce Homo-utställningen var intressant, ville en kollega att biskopen skulle stoppa mig. En annan skickade ett brev där han bad mig tänka på vad min pappa skulle tänkt… Åh, min pappa som älskade frihet och nåd…kärlek och glädje.
Glöm Åke Gren, han är en bagatell. Men glöm aldrig vad som drev Jesus upp på korset; människors rädsla för kärleken. Vad var det som provocerade så mycket? Jo, att han umgicks med dem som stod utanför, de som föll utanför normen. Att han inte försvarade Den Goda Moralen och Den Rätta Läran.
Glöm också uttrycket ”klassisk kristen tro”. Det finns ingen sån. Kristen tro handlar om framtiden, det klassiska om det som varit. Kyrkans främsta uppgift är inte att förvalta ett arv, den är att visa på framtiden och gestalta kärleken. Den som förvaltar tror lätt att han äger, men ingen äger varken Gud eller Sanningen.
De som värnar om ”klassisk kristen tro” gör det med en hammare i handen. Vi andra, vi som tror på kärlek och förlåtelse, står med tomma händer. Det betyder inte att vi är fattiga, bara att vi är öppna att ta emot. En knuten hand kan varken ge eller ta emot. En öppen rymmer så mycket mer.
/Gunnar Sjöberg