Du kan få allt i livet genom att fundera på vad ”allt” är för dig. Ungefär så säger Jennie Sjögren i artikeln bredvid. Jag tror hon har rätt nästan i allt.
Det är skillnad på allt och allt. Tänk om jag hade allt de har, säger den försmådde och störs av de förälskade som går hand i hand. Vi jämför oss med den som har vad vi saknar och då kan till och med kärlek bli en provokation. Den som anses ”ha allt” blir utsatt för barndomens mörkaste projektioner: Hon tror att hon är nåt, har fått allting gratis eller skott sig på andras bekostnad. Problemet är bara att ingen har allt.
Att tro att någon har allt förutsätter att vi inte känner den personen – vi låter ytan blända oss och vet inte vad som gömmer sig bakom. Förvisso kan det vara en ganska behaglig inställning till andra människor, framförallt de vi inte vill lära känna. Vi slipper bry oss, lyssna och försöka förstå. Våra fördomar och tvärsäkra omdömen gör världen stabil. Hon har allt, jag ingenting. Hon är lyckad, jag ett offer. Svart och vitt, punkt och slut.
Att vara människa är att sakna. Det låter dyster men samtidigt är det ju rättvist, eller hur? Ingen har allt och den som tror sig ha allt förlorar till och med det hon har.
Jag skrev en krönika för något år sedan om alla människors ensamhet. I djupet av vårt inre är vi ensamma, men ensamheten kan vi hålla tillbaka genom sällskap, konsumtion eller vad det nu är som håller missmodet stången. Men förr eller senare ställs vi inför ensamheten – i dödens närhet, när den älskade lämnar oss, när allt vi trodde var sant plötsligt inte är det.
I den meningen kan ingen ha allt och i den meningen är alla också ett offer. Varje människa bär på ett tomrum, en saknad efter Något eller Någon. Vi föds in i en längtan. Är det inte därför så många jagar desperat för att fylla sitt tomrum medan andra inte orkar leva med det?
Allt jag önskar… så säger den som kommit till insikt, den som bejakat bristen och sträcker sig efter det enda viktiga. Allt jag önskar är… inte allt, men väl en famn att falla i, en hand att hålla, en vänskap som bär. Allt jag önskar är… inte stora saker men väl att få vila en stund, tid för mig själv, en dag utan stress.
När vi tänker så, har vi allt. Vi kan aldrig äga allt, men i korta ögonblick kan våra livs tomrum fyllas och vår längtan mättas. Då, i de korta ögonblicken, har vi allt.
”Alltet” är en gudsvind som sveper över jorden. Det svåra är att leva lyhört så att vi hör dess viskning, öppet så vi känner dess beröring.
/Gunnar Sjöberg