Jag gillade Folktoppen och High Fidelity är en underbar film. Men nu har jag fått nog av listor.
Prästdeklarationen har fått mycket uppmärksamhet och det är en mycket märklig lista. Den är en protest mot kyrkomötets beslut att homosexuella par ska få välsignelse i kyrkan. Det märkliga är att möjligheten till välsignelse redan funnits i 10 år och att ingen präst tvingas leda en sådan akt. Skillnaden är att den nu kan hållas inne i kyrkan istället för ute i kylan. Det är frivilligt att leda den, så vad protesterar man mot? Att andra präster får göra nåt jag själv inte vill? Märkligt.
Tyvärr tror jag protesten handlar om någonting annat. De senaste 50 åren har Svenska Kyrkan slitits av två stora frågor, båda fokuserade kring könet. Den ena var frågan om kvinnliga präster, den andra om homosexuell kärlek. Hur kan könet vara så viktigt? Finns det inte annat som är värt en lista?
I värsta fall handlar den där listan om en markering mot en redan utsatt grupp. Alla har rätt till en egen åsikt, det är ju vad Kyrkomötets beslut garanterar, men att skriva sitt namn på listan är ett pastoralt misstag. Hur sorgligt är det inte att 700 präster känner sig manade att göra det? Kyrkan ska stå på den svages och utsattes sida och i det här fallet har jag svårt att se prästerna som de svaga.
Kristus markerade inte mot de utsatta, han identifierade sig med dem.
Att döma av omröstningar och debattinlägg tycks Prästdeklarationen ha de flesta medborgarna på sin sida. Toleransen för homosexuell kärlek är låg i landet. Jag tror inte att avsikten med Prästdeklarationen är att elda på intoleransen, men det kan bli effekten. Hatet mot homosexuella underskattas av dem som inte är berörda. Piteå är ett underbart exempel – där väcktes medvetenheten om mäns våld mot kvinnor. Där kanske insikten om hatet mot homosexuella kan väcka ännu ett engagemang.
Min förra krönika, där jag sågade pastor Gren, skapade en del reaktioner, somliga vänliga andra mindre. Jag blev anklagad för att såga ner Kristi korsträd men jag tror risken är liten. Jag har lutat mig mot det så många gånger att jag vet att det håller.
Artikeln bredvid handlar om riter. Vad ska de göra som känner att deras äktenskap brakat samman? Om de inte ska gömma sina känslor, vart ska de gå för att få kraft att leva? Till korset förstås, ju närmare desto bättre. Där möter de Guds kärlek, inte förbannelse. Det växer blommor vid Kristi korsträd.
Vad gäller listor tänker jag inte skriva på någon alls. Jag tror inte på dem längre.
/Gunnar Sjöberg