Min kompis Rickard sa en gång att jag var konflikträdd. Jag vågade inte säga emot…
Nä, jag skojar. Jag minns att samtalet fortsatte och vi konstaterade att förmågan att vara lugn och vila på hanen inte är detsamma som konflikträdsla. Vem är mest konflikträdd – den som lugnt sitter kvar och härdar ut all ångest, eller den som slår näven i bordet, skriker och springer därifrån?
Att våga ta en konflikt handlar om mod. Tålamod behövs för att orka bära konfliktens inneboende spänning och inte ta genvägen till att döma mellan rätt och fel. Det hjälper inte att säga till en människa att hon känner eller tycker fel, för hennes egen upplevelse är sann. Bara genom att orka bryta upplevelser och tankar mot varandra kan de förändras.
Frimodighet är kompis med tålamod. Den gör att jag vågar säga vad jag tycker och känner. Om rädsla är den största kraften i en konflikt blir den svår att komma ur. Då blir konflikten en fråga om makt, den starke mot den svage. Och inget gör oss svagare än rädsla.
En annan Luleåbo, Björn Sjöö, har skrivit en låt som heter ”Slå hårt”. Nånstans handlar den om att… tja, ska ni ändå slå så fega inte ur utan slå hårt. Ska ni ändå knäcka mig, kom igen och knäck. Jag har alltid gillat den, även de gånger jag inte förstått den.
Både melodin och texten bär på en trotsig kraft (hur vågar jag skriva detta, det var länge sedan jag lyssnade på den…). Jag ger inte upp, jag bär på en kraft som ingen näve kan slå ner. Och jag bärs av en längtan ingen motgång kan knäcka. Den handlar om ett annat mod – livsmod.
Gåsen är lycklig för att det mesta rinner av henne, sorglig är tvättsvampen som samlar på sig all kritik och allt negativt. Visst, det är jobbigt med gåsar som bara flaxar och far fast världen rasar samman. Men det är också jobbigt med sura tvättsvampar som bildar illaluktande pölar.
Handlar det inte om perspektiv, än en gång? Att både se konflikten och bortom den. Att se att vi alla blir missförstådda men ändå är älskade. Om inte av alla så åtminstone av några… Någon.
Du måste inte kunna ta kritik eller lösa varje konflikt. Du behöver inte alltid förstå och acceptera. Du får bli arg och ledsen. Medvetenheten om den egna bristen är den största styrkan i kamp mot andras brister.
Jag har en annan kompis som bor i Lit utanför Östersund. När flyttlasset drog genom Västerbottens fjäll ropade barnen från baksätet ”vart ska vi, vart ska vi”. Till Lit, sa modern lugnt och gråten lade sig. Vi ska till Lit.
Kanske är det vad hela livsresan handlar om. Tillit.
/Gunnar Sjöberg