Livet blir aldrig som förr, det blir kanske inte ens bättre. Men det fortsätter.
Så avslutade jag en krönika för nästan ett år sedan, någon dag efter Tsunamikatastrofen. Sen dess har livet fortsatt för oss alla. Det har gått ett år – för några av oss med glädje och framgång, för andra av oss med sorg och förluster. För de flesta av oss med både ock. Så är ju livet.
Varje människa är en berättelse. Jag tror det är Clarence Craaford som sagt så, hur som helst är det sant. I den här bilagan möter du berättelser om livet, inte döden. Berättelser om outsäglig saknad och smärta och hur det är att vara människa. Berättelser som är så viktiga just för att de lär oss om livet och oss själva.
Det är naturligt att Norrbottens-Kuriren ger ut en bilaga ett år efter katastrofen. Tsunamin kommer alltid att vara en gemensam del av vår historia, oavsett om vi drabbats personligen eller inte. Den är en sträng som slår an den sorg som jag tror finns inom varje människa, den väcker både minnen av de vi förlorat och tacksamhet för de som finns kvar. Berättelserna hjälper oss att bearbeta den saknad livet ger men de påminner oss också om att ta vara på varje stund. Att inte berätta är att ljuga, att tystna är att förkrympa.
Barnet inom oss, den oförstörda delen av vårt inre, ropar ”en gång till, en gång till”. Barnet tröttnar aldrig, inte ens på en olycklig berättelse. Bara dåren inbillar sig att livet handlar om att lämna bakom sig, att glömma smärtan. Den kloke förstår att det handlar om att gå framåt, med smärtan. Leva i det som är och lita till det som kommer.
Berättelserna i denna bilaga påminner oss om det som hände ifjol. Men också om det som hänt i våra egna liv fram till nu. Läs och minns, låt tårarna göra rent och såren blöda på nytt. Ta till dig av andras smärta, påminn dig om din egen. Känner du ingen, lär dig för den kommer. Det är ju livet pratar om.
Nästan alla som förlorat en anhörig i katastrofen har passerat mottagningsceremonin på flygplatsen Ärna utanför Uppsala. Där hade Svenska Kyrkan, Försvaret och Polisen skapat en särskild rit för att säkerställa både värdighet och utrymme för den individuella och gemensamma sorgen. Det har varit fantastiska möten.
Ett viktigt inslag var välsignelsen – Guds välsignelse över alla som vill ta emot den. Välsignelsen, som ofta avslutar varje gudstjänst, är ett meddelande om Guds nåd och kärlek till den svage. På Ärna var vi alla svaga, vad annat kan vi då göra än lita till någon som är större? Sanningen är väl att vi alla är svaga och i behov av välsignelse, just för att vi är människor.
Ceremonin avslutades med att begravningsbilarna med kistorna körde bort från den plats där vi stod. Under tystnad såg vi de älskade döda lämna de sörjande levande. Det var en viktig symbol – det är de döda som lämnar oss, vi lämnar inte dem.
Många av dem som förlorade sina kära i katastrofen ville stanna kvar just för att de inte ville lämna de döda. Följden har ibland blivit skuld – skuld över att jag överlevde medan min älskade dog, skuld över att jag reste hem medan min kärlek blev kvar.
Därför var mottagande så viktigt. Mottagande av de hemkomna döda. På Ärna markerade vi att de var hemma, vi tog emot dem, men också att de faktiskt lämnade oss. Vi lever kvar, de har gått före oss. Det enda vi kan göra är att älska tills döden skiljer oss åt.
Men döden är inte slutet på allt utan början på det nya. Jag tror på hoppet om alltings återställelse. Jag tror på en dag då ljuset ska skina så som en spansk sol aldrig kan, en dag då glädjen ska sjunga och dansa i varje människas kropp. Jag tror på den stora återföreningen, en dag då allt är förlåtet och förbytt till kärlek.
För ett år sedan firade vi jul utan att ha en aning om vad som väntade på Annandagen. Det har vi inte nu heller, men Tsunamikatastrofen påminner oss om grannskapet mellan glädje och sorg, lycka och tragedi. Julens innersta budskap är att kärleken föds mitt ibland oss. Allt är inte nattsvart, det finns ett ljus också. Allt är inte rosenskimrande lycka, det finns smärta också. Kärleken finns mitt i våra liv, förkroppsligad i ett barn som vilar i en ung kvinnas famn. Ömtålig, hotad, vacker.
Nu tändas tusen juleljus med vetskap om flodvågen som släckte så många liv. På Annandagen firas en minnesgudstjänst i många av landets kyrkor. Vi minns de som dog, men också vår gemensamma omsorg – den kärlek som föddes i våra hjärtan och gestaltades i böner och bidrag.
Vill du leva intensivt, drabbad av ljuset och mörkret – besök både julottan och minnesgudstjänsten. Kom ihåg löftet: Även den som vandrar i mörkret ska se livets ljus.
/Gunnar Sjöberg