Du kan få allt i livet genom att fundera på vad ”allt” är för dig. Ungefär så säger Jennie Sjögren i artikeln bredvid. Jag tror hon har rätt nästan i allt.

Måste man vara psykopat för att jobba som VD? Jag bara undrar, för det finns ju så många artiklar som handlar om just det. Chefen som en psycho in spe. Kan det verkligen stämma?

Vi har köpt en tavla. Den heter Dyk och är 2 meter hög, 70 centimeter bred. Det mesta är turkost vatten i en simbassäng med två banor åtskilda av en orange lina. På motsatta sidor står två flickor beredda att hoppa i för att simma till andra sidan. Tavlan lyser av liv, lust och en aning frusen rädsla inför det stora äventyret. Vem har inte känt så när man stått barfota på badhusets kalla kakel? Simborgarmärke, hejåhå, hela världen tittar på.

Jag var på fest häromkvällen. 70 personer var samlade, förenade av att på olika sätt ha varit med om att organisera mottagandet av de döda hemkomna från flodvågskatastrofen i Asien.

KG Hammar ska avgå. Hur kul var det beskedet, några veckor innan kyrkovalet? KG Hammar som tydligare än många vågat stå upp för kristendomens innersta väsen; kärlek, försoning och respekt för varje människa. Vad händer nu?

Det finns ortsnamn som gör att man betvivlar de boendes stolthet över sin hembygd. Typ Kräkångersnoret strax norr om Umeå. Hur roligt är det att tvingas bokstavera det namnet för en lomhörd lyssnare? Hur skojiga är vitsarna när byns alla barn får magsjuka?

I begynnelsen var etiken. Så skriver filosofen Immanuel Levinas och menar att varje människa är kallad att leva sitt liv tillsammans med andra. Jag vet att jag berört samma tema i andra krönikor, men Levinas är så klok att han kan upprepas. Hans tanke är att barnet, i samma ögonblick som det föds, nås av ropet från ”Den Andre”, dvs världen runt omkring; andra människor, naturen, hela skapelsen, Gud. Det är ett rop om engagemang, en vädjan om att se och bli sedd.

Luther skulle skratta högt åt sin egen hågkomst. Han, en av de råaste skämtarna i Wittenberg, förknippas med livsförnekelse. Hrmpf, ett sånt skämt!

Frank Furedi hävdar att det inte längre finns någon kollektiv solidaritet och att allt i vår tid individualiseras och blir terapeutiskt. Han tycker känslan fått för stor plats i vårt samhälle, på bekostnad av det politiskt rationella. Kanske har han rätt. När förloraren utpumpad kommer i mål frågar journalisten ”Hur känns det”. Snälla, det ser väl ändå alla. Den intressanta frågan vore ”Hur ska du göra för att vinna”.

”Skönheten kommer inifrån” säger supermodellen. ”Pengar har ingen betydelse” säger supermiljonären. Visst, det är sant, men hur ska vi kunna tro dem?