Det finns ortsnamn som gör att man betvivlar de boendes stolthet över sin hembygd. Typ Kräkångersnoret strax norr om Umeå. Hur roligt är det att tvingas bokstavera det namnet för en lomhörd lyssnare? Hur skojiga är vitsarna när byns alla barn får magsjuka?
Mycket riktigt bytte Kräkångersnoret namn häromåret. Nu heter byn Lövsele. Grattis.
Å andra sidan finns det ortsnamn som borde leda till enorm inflyttning. Tillflykten är ett sådant – vem vill inte luta sig mot en solig ladugårdsvägg i Tillflykten? Ensamheten är ett annat, det är där den där underbara armbryterskan bor. Vem skulle inte vilja ha en lättillgänglig sommarstuga i Ensamheten?
För någon vecka lärde jag mig ett annat ortsnamn. Jag var på fest och stod och pratade med en kvinna från Flarken (som sagt, det finns ortsnamn och det finns ortsnamn). Fram kom en leende man och gav mig ett sommarvarmt handslag. Jaså, sa han, och tittade på min namnskylt där det stod Uppsala. Långväga gäster. På hans stod det Varmvattnet.
Varmvattnet ligger några kilometer, eller ledningar kanske man skulle säga, från Flarken. Hur härligt ska livet inte vara där, med en konstant behaglig temperatur både i kropp och sinne. Åh, ortsnamnet ligger så rätt i munnen med alla långsamma a;n att det nästan vattnas, eller hur?
Varmvattnet är inte Kommunikationscentrum I Norr eller något annat storslaget. Det är något ännu större, en by för alla som älskar att duscha och inte frysa. En by fylld av varmhjärtade människor. Åtminstone vill jag tro att det är så.
Jag höll den glade mannens hand länge och hans leende stelnade aldrig. Till och med hans blick var varm.
Jag är ingen expert på ortnamn men lite spännande är det att alla dessa byar är små och att de fortsätter vara små. Det sker ingen inflyttning och kanske beror det på att vi värjer oss för det stora i det lilla. Istället för närheten i det lilla söker vi avståndet i det stora. Staden blir ett skydd mot själens kalhygge. Snälla, tuta i bilen så jag slipper höra mitt inre tomma eko. Typ.
Kan det vara så att dessa västerbottniska byar fortsätter vara små för att vi innerst inne fruktar både tillflykt, ensamhet och alltför mycket värme? För att inte tala om kräkångersnor.
/Gunnar Sjöberg