”Skönheten kommer inifrån” säger supermodellen. ”Pengar har ingen betydelse” säger supermiljonären. Visst, det är sant, men hur ska vi kunna tro dem?
”Be om vad du vill, jag ska ge dig det” sa Gud till kung Salomo. Han var son till David och Batseba och hade precis efterträtt David som Israels kung på 900-talet f.Kr. Landet stod i full blom, templet skulle snart börja byggas och alla fiender var besegrade. Arvet efter fadern var stort.
Be om vad du vill, jag ska ge dig det. Kanske har ingen av oss fått ett så fantastiskt erbjudande, men ett av de vanligaste samtalsämnena är väl vad vi skulle göra om vi vann en miljon. Eller tio. Om vi fick chansen, vad skulle vi önska oss? Ännu mera pengar? Hus i Spanien? En ny bil? En trevlig man? Ett lyckligt liv? En ledig kväll? Ett leende? En kram? En blick? Vad som helst bara inte det som är?
Jag gillar sådana samtalsämnen, trygg i vetskap om att jag varken kommer att vinna en miljon eller få allt jag ber om. Drömmar lyfter blicken och lockar fram skratt. Därför tycker jag det är så omåttligt trist att höra surmulna Trisslott- eller Bingolottovinnare säga att de minsann ska spara allt de vunnit. Här ska inte levas, här ska bara sparas. För vem och vad, undrar jag då. Blir det mer liv om man sparar in på att leva? Är det inte tvärtom? Liv förökas av liv.
När Gud gav sitt generösa löfte till Salomo bad han om ett lyhört sinne. Hoppsan. När han väl hade chansen att infria alla sina innersta drömmar så bad han om ett lyhört sinne! Behöver jag skriva att Gud blev glad av hans bön? Undrar vad familjen sa.
Salomo var en vis man. Han förstod att den som vill leva ett rikt liv måste vara lyhörd. Säkert hade han lärt sig det av pappa David, som skrev massor av psaltarpsalmer som handlar om lyhördhet. Om konsten att leva öppet, att vidga istället för att stänga.
Att slå dövörat till är en dålig strategi som bara ger en illusion av lugn och sammanhang. Den som har ett lyhört sinne vågar bejaka sitt inre, även när det är kaos. Den lyhörde vågar också bejaka beroendet av andra, att vi inte lever våra liv ensamma utan att vi är födda in i ett sammanhang.
”No man is an island” skrev poeten John Donne på 1600-talet. Allt finns inte inom oss, vi måste öppna våra liv för att ta emot det som finns utanför vårt eget. Att bli berikad är inte att stjäla av andra utan att dela med andra, eller hur?
Om det nu är så att livet är en relation, hur fattig är då inte den som stänger sina sinnen. Och hur rik är inte den som vågar öppna dem.
/Gunnar Sjöberg