”Bara vi inte glömmer att producera socialtjänst”, sa en socialchef när personalen föreslog mer tid för varje besökare. Häpp, tänkte jag och gick för att producera lite själavård.
”What´s in it for me”, sjunger en babyröst på radio och sammanfattar en livsinställning. Vad tjänar jag på detta? Med den frågan försöker vi navigera oss fram genom tillvaron. Nyttoeffekten har blivit vår ledstjärna, som om livet vore en affärsuppgörelse. Somliga vänner anses nyttigare än andra, somliga middagar är värda att säga ja till, andra inte. Somliga händer ska skakas, andra ska släppas. Nyttigt, men ack så cyniskt.
”Allt väl”, frågar den flyktige. De flesta av oss svarar ja – lika flyktigt – men vem kan egentligen svara på en så kolossal fråga? För vem är allt väl? Problemet är att det till nyttoeffekten hör ett ständigt krav på utvärdering. Valde jag rätt, var det värt det? Blixtsnabbt värderar vi utifrån en skala 1-10. Hur smakade maten, hur var retreaten, hur vacker är hon, hur mår du… inget område är för stort eller litet för att betygsättas.
Ur detta perspektiv är både eftertanke och empati en dålig affär. Eftertanke kostar tid och medkänsla suger energi och får oss att tappa fokus från självtillfredsställelse till samspel. Jag tror att det inom oss brinner en längtan både efter tid för tanke och medkänsla, men den styr vi undan med nedärvda fraser: ”Jag tycker synd om dig” säger Bull och skyndar vidare. ”Jag förstår” säger Bill utan att fatta. ”Vem bryr sig”, väser elake Måns.
En av livets största hemligheter är att givmildhet är lönsamt. Åt den som ger ska varda givet och den som förlåter ska få mycket förlåtet. Om vi bara satsar på vårt eget och lever livet som ett soloprojekt, då blir världen liten. Visst, vi kan blåsa upp våra liv men ju större desto tommare. Att vidga världen är att öppna upp för andra, att se de människor jag har omkring mig. Då berikas jag, mina erfarenheter blandas med andra.
På torsdag firar vi Kristi Himmelsfärds Dag. Några säger Kristi Flygares dag och bara de enfaldiga skrattar med. Dagen handlar inte om avstånd utan om närhet, varför blev lärjungarna annars så glada när Jesus försvann ur deras åsyn? Ibland är närheten så total att vi bara känner den som en värme. I en omfamning ser jag inte den som omfamnar men jag känner närvaron och stödet.
Så är det med empati – genom att dela mitt liv med andra blir det mera liv. Så är det också med Kristi Himmelsfärds Dag – att vi inte ser Gud är för att Gud omfamnar oss.
/Gunnar Sjöberg