Klockan hade stått stilla ett tag och urtavlan blev fundersam. Pendeln rörde sig inte en millimeter; bara tanken på ännu ett slag gjorde den helt matt. Problemet var att pendeln börjat tänka framåt; under 24 timmar skulle den tvingas pendla 86 400 gånger. Hur mycket blir det på ett år? Det var då den blev så trött. Det var inte arbetet som var problemet utan själva tanken på arbetet, alla slag som väntade.
”Slå ett slag i sänder”, sa urtavlan. ”Även om du kan föreställa dig allt som återstår, är det enda som krävs ett slag i taget”. Sakta började pendeln slå…
”Herre, din är dagen. Jag är dagens”, skrev Dag Hammarskjöld i Vägmärken. Hans livsinställning handlade inte om uppgivenhet utan om överlåtelse. Det är en väldig skillnad.
Men långt innan Hammarskjöld och långt innan alla började säga ”carpe diem” skrev Lina Sandell den psalm som inleds ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Långt innan vi började vår jakt på nuet, försökte hon få människan att varva ner och släppa taget. Eller snarare överlämna taget till den Gud som heter både Kraft och Råd.
Jag läser Per Harlings bok om Lina Sandell och förstår att den där berättelsen om klockan inspirerat henne. När hon hörde den sa hon: ”Det är dåraktigt att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd”. Sen skrev hon psalmen. Året var 1865.
Det finns en helig bekymmerslöshet och det är när vi lyckas balansera mellan det mänskliga och gudomliga, mellan vad som faktiskt är möjligt och vad vi med gott samvete får släppa ifrån oss. Det handlar om perspektiv – att inte tro sig vara gud men å andra sidan låta Gud just vara Gud, den för vilken ingenting är omöjligt.
Att psalmen är så omtyckt tror jag beror på att den tar livet på allvar. Morgondagen bär plågor i sin famn, inte bara glädje. Visst, så är det. Men Gud delar vårt nu, i varje andetag får vi andas ut krav och andas in löfte. Det är tröst för den slutkörde som inte orkar tänka på alla borden och måsten. Och tröst för den sörjande som inte kan tänka på en morgondag utan sin älskade.
En av de mest omtyckta bönerna är Sinnesrobönen, framvuxen ur AA-rörelsen och Tolvstegsprogrammet: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att
förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.”
Den dåraktige tillägger det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Den vise ber Sinnesrobönen, nynnar Blott en dag eller läser Hammarskjölds Vägmärken. Andetag för andetag.
/Gunnar Sjöberg