Jag skickar mig själv som bifogad fil till en kamrat. Gunnar Sjöberg.pdf heter filen. Det är jag, men bara nästan.
Vad det handlar om är att jag sökt nytt jobb och genomgått en massa tester. Jag har synats i sömmarna och sammanfattats på två A4-sidor. Fem timmar satt jag med en psykolog. Vi samtalade och jag gjorde stresstest, IQ-test och ett test där mina försvarsmekanismer avslöjades. Jag åt en banan och drack två koppar kaffe. Sällan har jag varit så mentalt utpumpad en söndagkväll.
Resultatet? Som sagt, två A4-sidor plus en insikt om att jag borde blivit stridspilot istället för präst. Jag är väldans stresstålig, kan uppfatta flera saker samtidigt, sortera information och bedöma faror i lagom takt.
Det är första gången jag varit med om ett så kallat chefs-test. Redan innan bestämde jag mig för att se det som ett intressant experiment och en förmån. De flesta i min ålder har gjort olika konditionstest och kollat kolesterol och vikt. Men hur många får möjlighet att väga sin själ, mäta sin stresstålighet och bedöma värderingarnas förankring? En inre besiktning helt enkelt.
Det kändes bra, ungefär som när jag förra våren satt på en konditionscykel hos Uppsalahälsan. Men sen kom nervositeten, väntan på det slutliga omdömet. Vad skulle testen visa? Skulle jag känna igen mig? Om inte, vem är jag då och vem har jag trott att jag varit?
Problemet är ju risken att sammanblanda testerna med sanningen om mig själv. Skulle testerna visa på vem jag egentligen är eller vem jag tror att jag är? Vad är i så fall bäst? Vad är sanning? Jag vet att det låter komplicerat, men det är ju som när vi hör oss själva på bandinspelningar eller ser avslöjande fotografier från badsemestern. Vi känner inte igen oss själva. Kanske lyckas vi då skylla på heshet eller dålig kamera, men vem kan skylla på en psykolog?
När jag nu läser Gunnar Sjöberg.pdf känner jag faktiskt igen mig. Både styrkan och svagheten kom fram, formulerat i korta meningar som jag och min kompis skrattat åt. Ibland är det bästa vi kan göra att skratta åt sanningen. Vågar vi skratta minskar rädslan och minskar rädslan kan vi till sist bli vän med sanningen. Även sanningen om oss själva.
Jobbet då? Jotack, jag fick det.
/Gunnar Sjöberg