Varje tid har sina egna slagpåsar, människor som inte anses passa in och därför får klä skott för den allmänna frustrationen. Utstötta, kränkta, marginaliserade.
För inte alltför länge sedan fylldes den rollen av barn födda utom äktenskapet. De hade namn, men stigmat efter namnet var född u.ä. Så kändes de igen, barnen vars fader var okänd eller vars föräldrar inte hunnit gifta sig. Några av de äldre läsarna kanske kommer ihåg tisslet och tasslet om ”oäktingar” eller ”bastarder” som de kallades för länge sedan. Vi som är yngre kan nog känna igen det i dagens tisslande och tasslande, inte om barn vars föräldrar är sambo, men om ”han som är en sån” och ”hon som är en si”. Människor som bryter mot normen.
Kyrkans innersta mening är att gestalta kärleken och försvara den utsatte. Kyrkan är fortsättningen av Guds mission, ett utflöde av den kärlek som upprättar den slagne, befriar den förtryckte och inkluderar den exkluderade. Ibland fungerar kyrkan så, ibland inte.
Jag mötte en man som berättade att han blivit vägrad konfirmation för att han var född u.ä. Prästen hade vägrat dela ut försoningens sakrament för att barnets mamma och pappa inte varit gifta när det föddes. Han vägrade barnet välsignelse på grund av dess bakgrund! Till och med den som inte är troende måste tycka att prästen hädade, eller hur? Själv hör jag ekot av en röst som säger ”låt barnen komma till mig och hindra dem inte”.
Nåväl, samma röst säger ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör” och de orden gäller också den arme prästen. Men frågorna är viktiga: Vilka är vår tids utsatta? Vilka vägras välsignelse idag? Vilka nekas tillträde till det sociala rummet? Vilka är de som nekar och varför nekar de?
Rädsla är roten till mycket ont och den gömmer sig ofta bakom vrede, stöddighet och utstötning. Den som är rädd slår, inte för att krossa en annan människa utan för att besegra sin egen rädsla. Bakom kränkningar och trakasserier ligger ofta en rädsla att själv inte duga, själv inte platsa, själv inte vara älskad. Det är ingen ursäkt, bara ett sorgligt konstaterande. Den som alltid måste visa sig stark är ofta den mest svage, precis som den tvärsäkre ofta är den mest osäkre.
I julkrubban ligger det lilla barnet som i vuxen ålder blev en slagpåse. Han passade inte in men fann sina vänner bland de marginaliserade och utstötta. I barnet ser vi utflödet av den kärlek som vill fylla vårt blodomlopp och vidga våra kärl.
Ju öppnare vi vågar leva, desto större blir kärleken.
/Gunnar Sjöberg