Hoppa till huvudinnehåll

Verka vuxen

· 3 min att läsa

Jag delade en dag med Lasse Eriksson häromdagen, ni vet Uppsalas meste Pitebo. Vi pratade vid samma evenemang och han var både rolig och klok. Bland annat sammanfattade han alla världens olika OH-bilder som försöker beskriva skillnaden mellan förr och nu med orden: Idag mejl, igår morse. Det tyckte jag var kul.

Under dagen kom vi också att prata om detta med att ge sken av att vara saker, alldeles oavsett om man är det eller inte. Ordet ”verka” är nyckeln till den koden. Förr skulle man vara ärlig, nu ska man verka ärlig. Förr sa man att den nye grannen är trevlig, nu verkar han trevlig. Förr var man social, nu verkar man vara det.

Första intrycket är poängen, inte själva innehållet. Till sist orkar vi inte ens kolla vad som finns bakom masken, vi kapitulerar inför människans bländande scenshow och struntar i hur det ser back stage. Det är ytans tyranni.

Artikeln bredvid handlar om unga vuxnas vedermödor och den är bra. Att leva i gränslandet mellan ung och vuxen är inte lätt. Samtidigt tänker jag att ett dilemma kanske finns i ordet ”verka”. De som är unga idag ska i vissa lägen verka vuxna medan de vuxna i andra lägen ska verka unga. Hur ska man då veta vad som är bäst att vara? Och vad man egentligen är. Förvirrande.

För några år sedan läste jag en undersökning som visade att vuxna definierar ”ungdomlighet” som det som de förbjuder sina egna barn att göra. Alltså, en vuxen som är ”ungdomlig” är crazy, oansvarig, skojjig och allmänt lattjolajbans - allt vad en ungdom som vill vara ”vuxen” inte ska vara. När papporna möter varandra i kyrkan på barnens skolavslutning ropar de ”tjabba” och gör ”high five” mitt i kyrkgången. Om deras barn gör samma sak får de en utskällning. Förvirrande.

Att bli vuxen är ett individuellt projekt, säger Gunnel Jakobsson i artikeln. Att vara och verka vara vuxen är samma sak. När vi som är jättevuxna spelar med i vuxenspelet är vi trygga – detta som handlar om att fatta beslut, ta konsekvenser och våga göra val. Med tiden lär man sig koderna. Men i de ögonblick vi jättevuxna påminns om barnet inom oss blir vi lätt osäkra och rädda. Vad skulle hända om vi blev genomskådade… om alla andra jättevuxna såg att jag egentligen innerst inne är ett barn som funderar på hur man gör för att bli omtyckt…

Alla är vi barn i början, sjöng Lasse Tennander för alltför många år sedan. Han har naturligtvis rätt. Men jag tror att barnet finns kvar inom oss hela livet. Och att vi blir vuxna först i det ögonblick vi blir vän med det.

/Gunnar Sjöberg