Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Vari sitter tryggheten? I något yttre eller inre? I något som aldrig förändras eller något som förändras med mig? I båda fallen tror jag på det sistnämnda. Att sätta all sin tillit till det yttre, som bilbältet eller bankboken, är bräckligt. Och att försöka hålla fast vid något som aldrig förändras skapar bara besvikelse. Tryggheten gömmer sig i mjuka leder och ett mod att falla. Att släppa taget och lita till att någon bär.

Hur många tonårsföräldrar har inte stressat och upprört påmint sitt barn om nåt som måste göras, nåt som borde ha prioriterats eller nåt som aldrig skulle ha skett. Svaret är lika skönt svidande som riset i bastun. Det är lugnt mamma. Det är lugnt pappa.

Jag var på begravning i Luleå. Domkyrkans klockor slog tunga slag när gudstjänsten ringdes ut. De följde vinden genom stadens alla gator, svepte upp över Tornedalen och vidare över höjderna i Sápmi. Sedan rullade slagen mot andra kontinenter: Indien, Egypten, El Salvador. Död skiljer oss åt, sorg binder oss samman.

När form går före innehåll kan första intrycket vara starkt men med tiden kommer tomheten. Den kyrka som bara nöjer sig med att ha glada och betalande medlemmar förlorar sitt salt. Om vår iver att väcka en positiv känsla för varumärket Svenska kyrkan förväxlas med evangeliet om Jesus Kristus blir det inte mycket kvar av vår identitet som kristen kyrka. Alltså, låt oss vidga samtalsämnet från hur till vad. Lyhört, modigt och respektfullt börja samtala om vad som är vårt centrum som kyrka. Annars kommer tomheten bakom alla gemensamma satsningar att upptäckas.

Har du någon att prata med? Jag ställde frågan till en vän som varit med om en skilsmässa. Han skrattade och suckade på en och samma gång. Den frågan får jag av alla, sa han. Som om smärtan skulle försvinna bara för att man pratar om den.

Hej, jag kan tyvärr inte ta emot ditt samtal men säg vem du är så ringer jag upp. Flera gånger i veckan kan vi möta den uppmaningen. Säg vem du är. Men ärligt, kan man egentligen svara på den frågan? Jag har en kompis som försökte lämna ett svar, men långt innan han var klar kopplade min mobilsvarare ner.

När blir man egentligen gammal? Somliga tycks evigt unga medan andra blir som femtio innan de är tjugo. Vad betyder fysisk ålder och vad betyder sinnelag?

När man saknar mening i tillvaron kan man söka sig till musiken. Det märkliga är att meningen kan gömma sig där, i denna oändliga variation av 12 grundtoner. Lika märkligt är att ett så litet antal kan leda till så mycket. Ännu en påminnelse om att det stora gömmer sig i det lilla.

Jag trodde jag skrivit allt jag har att skriva om döden. När jag hörde om bilolyckan i Egypten som tog Inger och Saras liv tänkte jag först lämna spalten tom. Skriva en blank yta som en påminnelse om alltings förgänglighet och bristen på ord. Men varför ge döden sista ordet?