När form går före innehåll kan första intrycket vara starkt men med tiden kommer tomheten. Den kyrka som bara nöjer sig med att ha glada och betalande medlemmar förlorar sitt salt. Om vår iver att väcka en positiv känsla för varumärket Svenska kyrkan förväxlas med evangeliet om Jesus Kristus blir det inte mycket kvar av vår identitet som kristen kyrka. Alltså, låt oss vidga samtalsämnet från hur till vad. Lyhört, modigt och respektfullt börja samtala om vad som är vårt centrum som kyrka. Annars kommer tomheten bakom alla gemensamma satsningar att upptäckas.
De senaste åren har mycket energi lagts på kommunikationsfrågor. Och det är ett mycket bra arbete som gjorts, inte minst från nationell nivå där kompetensen är bländande. Idag finns en djup kunskap om hur vi ska kommunicera, eller bedriva medlemskommunikation som det kallas. Samtalen om den visuella strategin, nya logotypen och kommunikationsplattformen har varit intensiva och befriande konkreta. Men nu är det dags att reflektera över vad vi ska kommunicera. Vad är Svenska kyrkans ärende?
All växt sker inifrån och för att växa måste du bli vän med ditt inre, din längtan och din historia. Så säger själavårdstraditionen och detsamma gäller organisationer. Den organisation som vill växa måste ge tid för reflektion kring ärendet, oavsett om det är att bli bäst på att leverera datasystem eller att öppna människor för Guds Andes beröring. Saknas det samtalet kan i och för sig mycket göras och affärerna till och med gå bra, men om meningsfrågan blir obesvarad saknas också trovärdigheten.
Det finns många frågor att ta tag i: Den världsvida gemenskapen och hur den gestaltas i vår kyrka, gudstjänstens innersta mening och hur den uttrycks, undervisningens kärna och diakonins roll. Men frågan framför andra är: Vad betyder Jesu försoningsverk idag? Eller kort sagt: Vad är poängen med Jesus?
Det är inga lätta frågor men rädslan för att verka fyrkantig eller respekten för den postmoderna mångfalden får inte tysta samtalet. Ibland upplever jag en blygsel för namnet Jesus, en tafatthet och genans inför själva huvudämnet. Som om namnet över alla namn blivit belastat. Av detta följer en tystnad som i sin tur skapar utrymme för begränsande positioneringar av de som ivrigt och ärligt ropar hans namn.
Konsekvensen har blivit att Svenska kyrkan idag har alltför många grupperingar med ett självpåtaget utanförskap. Grupper som definierar sig genom avstånd till dem som av olika skäl påstås tala för tyst om Jesus. Det är sorgligt för genom att identifiera sig genom gränssättning och beskriva verkligheten i ”vi och dom” bidrar dessa grupper till att flytta fokus från kyrkans centrum samtidigt som det är just detta centrum de efterlyser. Så varför denna distansering? Vi delar ju både sökandet och längtan. Kyrkan är ett ”vi” och hennes livsnerv bygger på närhet, inte avstånd.
Svenska kyrkans ärende är budskapet om Jesus Kristus. Det är så lätt att säga, så svårt att gestalta. Men om vi klarar av att rymma både öppenhet och fördjupning är vi en folkkyrka i sin bästa tappning. Det handlar inte om antingen eller utan både ock. Gud är både närmare än vi någonsin kan ana och större än vi någonsin kan tänka. Vi behöver varken bekymra oss över gränser eller vara rädda för att tänka fel om Gud. Jesus uppmuntrade öppenhet och egen reflektion och när han i liknelsen om talenterna beskrev det goda förvaltarskapet handlade det om att utveckla, inte konservera.
Förvisso var lärjungaskaran också drabbad av förblindad positionering. Deras gräl om vem som var störst är våra gräl om vem som har rätt och fel. Sanningen finns, då som nu, i Jesus som person. I honom övervinns avstånden och gränserna suddas ut, bara vi vågar flytta fokus från gränserna till centrum. Mångfalden ryms i lärjungaskaran.
Det är dags att krypa upp ur skyttegravarna. Dags att släppa taget om Den Enda Rätta Tolkningen och Den Enda Rätta Metoden. Dags att sänka garden och mötas i respektfulla samtal som fördjupar innehållet. Om vi inom Svenska kyrkan för upp samtalet om Jesus och vad som är vårt ärende på dagordningen, kan vår kunskap om medlemskommunikation utmanas av den djupaste innehållsfrågan. Då blir vi en kyrka både för folket och trons fördjupning.
/Gunnar Sjöberg