Jag var på begravning i Luleå. Domkyrkans klockor slog tunga slag när gudstjänsten ringdes ut. De följde vinden genom stadens alla gator, svepte upp över Tornedalen och vidare över höjderna i Sápmi. Sedan rullade slagen mot andra kontinenter: Indien, Egypten, El Salvador. Död skiljer oss åt, sorg binder oss samman.
En begravning ska man närma sig i sällskap. Åtminstone kändes det så när vi på planet från Stockholm var flera som skulle dela upplevelsen. Stewarden lade märke till stämningen, frågade vad vi skulle till och ändrade det vanligtvis hurtfriska tonfallet när han hälsade oss välkomna till Luleå och Kallax Flygplats. Det var inte hallå hallååå, ha en underbar fredag. Istället önskade han oss en fin dag, vad än vi skulle vara med om.
Begravningen blev en möjlighet för många att mötas igen. I defileringen till kistorna kramade vi varandra, som en uppvärmning inför kramarna som delades med de närmsta sörjande. Inga ord, bara blickar som sade allt.
I sorgen blir sammanhanget så tydligt och visst längtar vi efter att se sammanhanget? Att få gråta och skratta tillsammans, känna att vi delar liv. Vi hör ihop vi dödliga och även när någon som vi inte känner dör, kan vi ta till oss av sorgen. Gråta över den gemensamma förlusten, inte bara den individuella. Och tacka för allt som blev, även om mycket återstod.
I vårt innersta rum gömmer sig de egna tankarna om livet och döden, det som varit och det som återstår. När någon drabbas berörs mitt inre, andras tårar blir en svallvåg in mot mitt eget hjärta. Så kan andras tårar leda till mitt eget inre. Sorgen är alltid mer än individuell; andras död är min död och mitt liv är andras liv.
Öppna era hjärtan säger prästen i gudstjänsten och plötsligt blir det klart vad det handlar om. Att släppa taget om allt som förkrymper och begränsar oss. Att ge sig hän åt Livet - det är så mycket större än mitt eget. Vad annat kan jag göra än att leva så mycket som möjligt de dagar jag får? Framåt och öppet, inte bakåt och bittert. Ta emot det som gives.
Livet slår omkull oss, förr eller senare. Det sammanhang som sorgen öppnar kan ge oss kraft att resa oss igen. Att gå vidare, inte som om inget hänt men ändå gå vidare. Bejaka sårbarheten och beroendet av andra. Tårar urholkar och öppnar upp.
Med risk att låta som en svensktoppsartist skriver jag att vi innerst inne är en enda familj. I sorgen och glädjen kan vi upptäcka att vi faktiskt hör ihop. Det är därför de vandrar tillsammans.
/Gunnar Sjöberg