Har du någon att prata med? Jag ställde frågan till en vän som varit med om en skilsmässa. Han skrattade och suckade på en och samma gång. Den frågan får jag av alla, sa han. Som om smärtan skulle försvinna bara för att man pratar om den.
Han var skeptisk och jag förstår honom. Det kan finnas en övertro till att det går att prata av sig, läka livets sår genom att berätta om dem. Men övertron gäller inte samtalets läkande kraft utan tron på dess resultat: att smärtan skulle försvinna, att vi skulle kunna prata bort den. Det enda vi kan göra är att prata in den.
Hörde en berättelse från Afrika där en svensk av ren nyfikenhet ställt sig i en lång kö utanför ett hus. Det visade sig att en kvinnas man hade omkommit och när han kom fram hörde han att alla ställde samma fråga till änkan: Hur gick det till? Och där satt hon och berättade samma sak om igen. När den afrikanska natten kom var den inte lika mörk för henne som hon fruktat.
Vi kan inte prata bort smärtan. Däremot kan vi, genom att sätta ord på den, lära oss att leva med den. Vi pratar in den, låter såren bli en del av våra liv. Orden gör smärtan mindre farlig. Benämnandet befriar.
Min vän, han som skrattade och suckade inför min fråga, har börjat bli förälskad i sin smärta. Hans ersätter frun med sin bitterhet. Kanske är det så att han undviker att prata om det svåra av rädsla för att förlora känslan av att vara drabbad. Existentiellt kan man säga att smärtan är en av de sannaste upplevelserna, sociologisk att varje människa hellre är Offer än Ingenting. Så vad min vän försöker göra är att i tystnad bevara sin smärta för att i den både återfinna känslan av liv och en ny identitet.
Men det finns också de som aldrig upphör prata, de som gör ältandet till en konstart. Även det är ett hinder för livsmod. Både tystnaden och det eviga ältandet kan vara en flykt från insikten om att ingen av oss är perfekt. Alla människor misslyckas, skillnaden är bara med vad.
Så jag hoppas min vän finner någon att prata med. Någon med tålamod att lyssna till smärtan och med vishet att leda den rätt. Någon som ger tid för hans berättelse att djupna. Det lurar klyschor i vassen, typ inget ont som inte har nåt gott med sig och att livet är ett enda långt lärande. Suck. Det finns en massa ont som inte har något gott med sig och vi kan inte lära oss av allt.
Däremot kan vi, genom att bejaka både sorgen och glädjen, upptäcka livets djup. Det är för gåtfullt för att ältas sönder, för kort för att pratas bort.
/Gunnar Sjöberg