Hej, jag kan tyvärr inte ta emot ditt samtal men säg vem du är så ringer jag upp. Flera gånger i veckan kan vi möta den uppmaningen. Säg vem du är. Men ärligt, kan man egentligen svara på den frågan? Jag har en kompis som försökte lämna ett svar, men långt innan han var klar kopplade min mobilsvarare ner.
Okej, vi går en runda. Fundera först enskilt i två minuter, sen berättar vi för varandra vem vi är. Fem minuter per person, jag håller koll på klockan. Så kan det låta när chefen eller konsulten fått för sig att vi ska dela varandras inre. De gånger vi får en chans att berätta vilka vi är har vi inte många minuter på oss.
Somliga skulle kunna berätta flera dagar, rita skisser över alla ups and downs i vår bräckliga tillvaro, alla snedsteg och framgångar, vänner och fiender. Frågan är en nyckel till inre valv. För andra får den livsmotorn att skära ihop. Kroppen knyter sig, andningen blir stötig och orden blir till tystnad. Vem jag är? Snälla, det är ju det jag funderar på hela tiden. Svaret är vad jag fruktar.
Alla människor borde få möjlighet att utan tidsbegränsning teckna ner sin livsberättelse. Att se det som faktiskt blev, att benämna det men också fundera på varför. Ur detta kan vi växa. Men det finns också en risk för det motsatta. Genom att sätta mig själv i centrum och tolka allt utifrån min egen upplevelse förminskar jag tillvaron. Då upptäcker jag inte det liv som finns utanför mitt eget och alldeles oavsett min upplevelse.
Jag tror på Gud, att Gud är större än mitt eget liv och närvarande alldeles oavsett min egen upplevelse av närvaron. Det betyder, tvärtemot all postmodern doktrin, att min upplevelse och tolkning inte konstituerar verkligheten och sanningen. Gud står över det. Gud är verkligheten och sanningen. Alltid större, alltid närmare än vad vi någonsin kan beskriva.
Religion har ibland utnyttjats för att förminska människan, som om vi är offer för Guds outgrundliga vilja. Så enkelt är inte livet. Varje människa är myndig, med ansvar för sitt liv. Men vi lever i ett sammanhang som är större än vårt eget, ett sammanhang som inte är en begränsning utan en befrielse: Det hänger inte på mig, jag är inte ensam. Det finns något större, något utanför mig själv som till och med är verkligare. Jag är medskapare, inte Skaparen. Människa, inte Gud.
Säg vem du är. Vilken befrielse vore det inte att redan vara känd, utan att behöva förklara. Att kunna släppa frågan och lita till att jag är älskad, trots allt.
Jag tror att vi är det.
/Gunnar Sjöberg