Jag trodde jag skrivit allt jag har att skriva om döden. När jag hörde om bilolyckan i Egypten som tog Inger och Saras liv tänkte jag först lämna spalten tom. Skriva en blank yta som en påminnelse om alltings förgänglighet och bristen på ord. Men varför ge döden sista ordet?
Att skriva handlar ofta om att balansera mellan det personliga och det privata. Men vem bryr sig om gränser och balans när fötter slås undan och marken rämnar?
Döden känner inga gränser – ingen ålder, inget sammanhang är heligt för döden. Den ger sig ut på stöldturné varhelst i världen för att stjäla drömmar och kärlek. Nu har den bestulit oss på två människor, kyrkan på en medarbetare, vänner på en vän, en klass på en klasskompis, en man på sin dotter och kvinna. Kedjan är hur lång som helst. Vi hör samman, vi dödliga.
Så varför bråkar vi? Varför drar vi upp gränser mellan varandra när vi egentligen inte äger något annat än ett okänt antal dagar i livet. Varför sparar vi för en framtid vi inte vet något om? Varför lever vi så sällan medan vi lever?
Inger levde hela tiden. Med energi som få bröt hon upp de gränser vi bygger. Vad händer om man tänker så här, sa hon ofta och banade väg för ny förståelse i ett samtal fyllt av låsningar. Vi skrev böcker tillsammans och det svåra var att hålla sig till ämnet. Hon pratade mycket och fort. Hon gjorde mycket och fort. Som visste hon att tiden var begränsad. Hon var svår att få fatt. Inte undra på att hon fann vänner både i Tornedalen, Kairo och El Salvador.
I den patriarkala kulturen skrev Visheten; När han dog hade han på kort tid levat länge. Byt genus och det handlar om Inger.
Och Sara, den mest älskade och efterlängtade av döttrar. På hennes dop lyfte jag upp henne för församlingen och biskop Thomas, som också var med i olycksbilen, öppnade sin famn som en bild för den världsvida gemenskap som inte heller känner gränser. Guds familj. Där finns hon fortfarande kvar, tillsammans med Inger. Det är vår tröst.
Hemma på köksbordet har vi plockat fram julkortet från ifjol, ett foto på Sara. När Petrus frågade vem som var störst i himmelriket svarade Jesus med att ställa fram ett barn. I barnet kan vi ana Guds väsen. I öppenheten, sårbarheten och blicken som söker kontakt. Och som barnet vänder Gud sitt ansikte till oss. Ingen, inte ens den som blundar, förblir osedd. Inget mörker är för mörkt, inget tvivel är för stort. Gud är oss alltid närmare än vi kan tro.
Det gäller också de älskade som glidit ur vår famn. De lever i ett liv utan gräns.
/Gunnar Sjöberg