Förnuftets näsduk torkar inte känslans tårar. Werner Aspenströms ord för tanken till det palestinska folket. Visst, i det ögonblick jag skriver detta har förnuftet segrat och vapenvila inletts. Israel drar sig storsint tillbaka, märkligt många applåderar utan att låta blicken möta de föräldralösa barnen och de föräldrar som förlorat sina barn. Den som vågar möta blicken fylls av de tårar som förnuftets näsduk aldrig kan torka.

Tretton dagar efter jul kom de vise männen fram till barnet i Betlehem, det barn som kallades Fredsfurste. Männen var så visa att de lurade Israels kung Herodes. Han fruktade barnet, anade att det skulle vara början på ett maktskifte av annat slag. Han krävde att de skulle avslöja platsen för födelsen, men de sa ingenting och tog en annan väg tillbaka. När Herodes insåg att han blivit lurad tog han det säkra före det osäkra; ett blodbad utan like, då varje pojke under två år dödades i Betlehem och dess omgivning.

Just nu lever vi mitt i mellandagarna. Man kan betrakta dem som hoptryckta timmar mellan dignande och utdragna högtider. Man kan också betrakta dem som möjligheter att upptäcka värdet av det enkla. Som inandningens betydelse för utandningen. Tisdagen före nyårsafton kan ha sitt värde enbart som dagen före Det Stora men den kan också vara en Väldigt God Tisdag.

För någon vecka sedan pratade jag med brorsan om äkta vara, en gryende längtan efter det som är äkta. Så lite ingredienser som möjligt i brödet, så mycket genomskinlighet som möjligt i organisationen och så mycket ärlighet som möjligt i livet. Om potatisgratängens återkomst och innehållets betydelse. Levande vatten istället för bubbel på burk. Innehåll före form, helt enkelt. Äkta vara.

Hur känns det att komma tillbaka? Den frågan har jag fått några gånger den senaste tiden, då jag gjort några svängar upp till Norrbotten.

Jag har skrivit drygt 130 texter i denna spalt sedan jag började våren 2002. Eftersom omfånget ska vara 2 500 tecken per text så blir det drygt 325 000 tecken. Du milde, vad har jag egentligen skrivit, frågar sig mitt osäkra jag. Troligen är det så att en sammanfattning vore möjlig inom ramen för 2 500 tecken. With spaces som det heter på min dator. En krönika som säger allt behöver nog inte vara längre.

Jag har gått med i Facebook. Ja, jag vet. Det är två år försent, jag lämnar avtryck efter mig som aldrig kan raderas och FRA kan spana rakt in i min ensidiga vardag. Ärligt, jag bryr mig inte. Det är kul med Facebook, denna dagboksinspirerade klottervägg på Internet.

När mörkret börjar bli som störst har jag döpt Hugo och vigt vänner. Mörker skall med ljus besegras. Vid vigseln citerade jag kanadensaren Bruce Cockburn: You gotta kick at the darkness till it bleeds daylight. Ljuset finns där och kommer alltid att segra. Det gäller bara att sparka fram det, våga se mörkret men bekämpa det. Maja och Jimmy, de jag vigde, är hjältar i sammanhanget.

Det finns en mycket intern och onödig diskussion inom Svenska kyrkan om hur man ska skriva Svenska kyrkan (versalernas placering helt enkelt) för att å ena sidan uttrycka att det är en Svensk kyrka, å andra sidan att det viktiga inte är att den är svensk. Och å tredje sidan att det är en kyrka bland alla andra kyrkor (typ katolska) medan den å fjärde sidan är just Svenska Folkets Kyrka med 70-80% som medlemmar. Alla dessa sidor gör begreppet ”kyrka” oklart fast, som sagt, i en mycket intern och kanske onödig krets. Begreppet ”svensk” är ju för övrigt inte heller helt solklart.

Hur många krönikor har jag inte skrivit om att ha överseende med sina egna och andras brister? Men det finns gränser. Sarah Palin,republikanernas vicepresidentkandidat i USA, är en sådan. Likt en global pastor Green (ni minns den homofobe pingstpastorn som blev omtyckt för sitt hat mot homosexuella) sprider hon förakt och ren dumhet. På Internet haglar skämten över henne, men skrattet fastnar i halsen. Pastor Green var lätt att såga, men Palin kan snart vara världens mäktigaste kvinna. Gud sig förbarme, är det ens lönt att skriva en krönika i ämnet?