Det finns en mycket intern och onödig diskussion inom Svenska kyrkan om hur man ska skriva Svenska kyrkan (versalernas placering helt enkelt) för att å ena sidan uttrycka att det är en Svensk kyrka, å andra sidan att det viktiga inte är att den är svensk. Och å tredje sidan att det är en kyrka bland alla andra kyrkor (typ katolska) medan den å fjärde sidan är just Svenska Folkets Kyrka med 70-80% som medlemmar. Alla dessa sidor gör begreppet ”kyrka” oklart fast, som sagt, i en mycket intern och kanske onödig krets. Begreppet ”svensk” är ju för övrigt inte heller helt solklart.
Trots detta tror jag att de allra flesta människor både menar Svenska kyrkan när man säger ”kyrkan” och är helt ointresserade av versalernas placering. Svenska kyrkan har kvar sin folkliga förankring, alla undersökningar visar att kyrkobyggnaden har ett stort värde hos människor och att det sociala arbetet är uppskattat. För att inte tala om körerna, begravningarna, vigslarna, dopen, högtiderna… Den har också kvar sin statliga koppling, trots att vi inte längre har en statskyrka, genom sitt uppdrag att vara rikstäckande. Därför var det t ex självklart att Svenska kyrkan skulle ansvara för mottagandet av de hemkomna döda från Tsunamin. Men vad jag skriver har egentligen ingen betydelse för kyrkan är mycket större än Svenska kyrkan. Och däri ligger styrkan med kyrkan: Bredden långt utanför det interna. Kyrkan är varken klubb eller åsiktsgemenskap. Den är en gemenskap av längtande, sökande själar.
Men det är ingen självklarhet. Genom historien och även i vår tid finns tendenser att reducera religion till föreningsverksamhet. Grupper bryter sig ur, distanserar sig med hjälp av en avvikande och ofta märklig åsikt och bygger egen kyrka och eget trossystem. Aldrig tycks den patetiska jakten på Den Enda Sanna Åsikten upphöra. Kyrka blir förminskande och begränsande istället för en öppning för mer komplicerade sammanhang och större, större, större.
I söndags döpte jag Hugo, detta älskade barnbarn. Karl William Hugo. Jag döpte honom inte till det namnet, för det har han fått i alla fall. Jag döpte honom in i kyrkan, till en tillhörighet som rymmer människor från alla tider och länder och hålls samman av den Gud som bär allt. Nu är Hugo med i samma gemenskap som Alvin och Frank och alla andra barn som döpts genom historien, av mig och miljoner andra präster. Perspektivet är hisnande och stärkande. Och det, precis det, är styrkan med kyrkan. Gud är alltid större, men kyrkan är bra stor den också.
/Gunnar Sjöberg