Hoppa till huvudinnehåll

Tillbaka

· 3 min att läsa

Hur känns det att komma tillbaka? Den frågan har jag fått några gånger den senaste tiden, då jag gjort några svängar upp till Norrbotten.

Frågan är inte lätt att besvara utan hjälp av motfrågor: Vad menar du med att ”komma tillbaka”? Och vad är ”tillbaka”? Det jag lämnade vid flytten från Luleå för 7,5 år sedan är ju inte detsamma idag. Jag och mina gamla Luleå-vänner är inte heller desamma. Så är det bara, krasst men sant. Den som tror sig kunna komma tillbaka till något som redan har varit blir garanterat besviken. Det man lämnade en gång – och möjligen skulle vilja återvända till – är något annat nu. Tomrum fylls, minnen förbleknar och skavanker slätas ut. Ära vare.

Men ok, hur känns det att komma tillbaka? Jo tack, det känns bra. Dofterna, dialekten och den omedelbara förståelsen finns där. Alla avtryck som den utflyttade alltid bär med sig, även den som inte vill erkänna det eller helst vill bli av med dem. De bekanta ansiktena finns där, liksom det lätt fördröjda igenkännandet och tryggheten i att hitta överallt. Så till den som undrar säger jag att jag vill tillbaka många gånger för jag har aldrig egentligen velat lämna. Jag tror att människans hjärta rymmer flera hem. Man måste inte lämna allt för att gå vidare.

För ett tag sedan var jag i Överkalix, denna pärla mitt i skogen. ”Född i Korpilombolo, uppvuxen i Överkalix”, är min förkortade beskrivning av min bakgrund. Jag säger det varje gång jag får en chans och fylls alltid av stolthet. Jag vill vara född i Korpilombolo och uppvuxen i Överkalix, jag är kompis med de bygderna. Dessutom är jag egentligen Luleå-bo eftersom jag bott och arbetat där i mer än 25 år.

Så det är klart det känns bra att komma tillbaka när det finns så mycket att komma tillbaka till.

I Överkalix låste sig handbromsen och jag trodde det var Guds finger som ville hålla mig kvar. Men i Överkalix hjälper man varandra t o m att lämna, för man vet att den som lämnar med öppet hjärta kommer tillbaka. Så en av ortens bilmekaniker gjorde en bredsladd in på hotellets parkering och hjälpte mig helt gratis.

Sen lämnade jag Överkalix och for tillbaka till Luleå för att kunna lämna Kallax för att komma hem till Uppsala. För de människor som bär hemkänslan inom sig är att lämna och komma tillbaka inget större problem.

Nu kommer julen tillbaka. Framför oss ligger mötet med den som alltid är. Den som kommer i varje tid och i varje människans hjärta. Den som aldrig lämnar.
Glad Advent!

/Gunnar Sjöberg