Jag loggar in på Internet, googlar på skvaller och får 2,2 miljoner träffar. Den första är ”Flashback”, ett forum för svenska skvallrare. Vad hände med Kajsa Mellgren frågar en rykteshörare och får svar av en ryktesspridare. Ointresserad googlar jag vidare.

Jag har en spaning: Trevligheten är tillbaka. Vi ler mot varandra, säger ”hej” i butiken och ”tack” när vi betalar. Ungdomar som går stavgång utan stavar ler mot en mötande medelålders man som gör samma sak. Vi är generösa, insamlingar slår rekord och det viktigaste i livet är att vara en god medmänniska. De flesta vill väl och väldigt få är fiender. Vi går trevliga tider till mötes.

Häromdagen såg jag en mycket överviktig man lägga upp sin lunch bestående av en mycket stor portion uppvispad grädde med en massa hårdstekta köttbitar i. Han sa sig vara inspirerad av en annan man som blivit nån slags läromästare i mejeribaserad stenålderskost. Alltså det där med att man ska äta som man gjorde förr, väldigt mycket förr, i tiden. Fast med grädde. Det kändes inte riktigt bra när jag såg mannen, maten och glansen i hans blick.

Rädslan och kärleken binder oss människor samman, de är band som förenar oss från släkte till släkte. Störst av allt är kärleken är ord vi kommer att få höra i kommande tider av vigslar och livslånga löften. Men rädslan är stor den också, och störst av all rädsla är att inte få vara med i gemenskapen. Att inte höra till någon eller några.
Rädslan har en väldig drivkraft. Den kan få oss att undvika det vi både vet att vi behöver och längtar efter, den kan skada fast vi inte vill och den tömmer vårt liv på positiv energi. Rädslan att förlora gör att stjärnlaget hamnar sist i tabellen och rädslan att bli övergiven hindrar den älskande från att våga älska.
Rädslan att sakna tillhörighet kan driva oss in i vilka destruktiva sammanhang som helst. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan, allt i syfte att åtminstone väcka någon slags känsla hos någon. Tydligast av alla formulerar Hjalmar Söderberg detta i Dr Glas från 1905: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Älskad, beundrad, fruktad, avskydd eller åtminstone föraktad; bara någon ser mig, bara jag slipper den isande känslan av tomhet i min själ. Priset kan vara högt men kosta vad det kosta vill. Problemet är att bristen på kärlek inte kan mättas med annat än just kärlek. Den firade idolens affischer och den fruktade slagskämpens rykte kan aldrig tillfredsställa vår längtan efter att få vara svag och stark inför en människa som älskar mig för den jag innerst inne är.
Både Kuriren och NSD har skrivit om Hells Angels etablering i Norrbotten och mitt hjärta blöder när jag läser om spåren tillbaka till Överkalix, denna vackra pärla mitt i länet. Vad hände på vägen? Hur kommer det sig att så många av männen bakom etableringen har rötter i Överkalix? Kan en bygd forma våldsamma män eller är det dessa våldsamma män som format Överkalix, eller åtminstone dess rykte? Jag vet inte, annat än att under klubbjackan på dessa män ryser själen fortfarande inför tomrummet. Ingen tatuering kan dölja rädslan, inget brott döva längtan efter kontakt.
Bästa sättet att lära sig ett språk är att bli förälskad i en person som talar det. Kanske finns det i samma mening en väg ut ur destruktiva relationer men jag tvivlar. Motorcykelmännen har redan funnit något som, i brist på kärlek, inger andra människor en känsla och dövar ekot från det inre tomrummet.
Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, skriver Johannes i sitt första brev. Kanske är det så att kärleken måste vara fullkomlig för att driva rädslan på flykt. Vem är i så fall fullkomlig? Barnet, slår det mig när jag skriver dessa ord. Kanske är det därför Jesus säger att vi måste bli som barn. Blicken hos barnet tinar allt fruset och smälter alla hjärtan. Vägen ur vår rädsla gömmer sig i modet att bli sedd; av andra och mig själv. Och i modet att möta blicken och dess vädjan efter närhet och samhörighet.
Barnbarnet Hugo är här. Han vinglar fram på sina niomånaders-ben, tas emot av det mjuka gräset och våra öppna famnar. Störst av allt är kärleken tänker jag, när jag möter hans blick och blir till på nytt.
/Gunnar Sjöberg

Den 8 april kom vintern tillbaka till Uppsala bara några dagar efter att våren exploderat i fågelsång, hundra plusgrader och tusen krokusar. Efter konserten med Nina Persson och A Camp låg Fyrisån bottenfrusen och plogbilarna laddade sina batterier. Med kalla hjärtan sökte vi oss hemåt, närmare varandra för att återfå nån slags glädje och värme.

Jag vill möta livets makter vapenlös skrev Karin Boye och låter oss ana kraften, strävan och sårbarheten i hennes kropp. Vilka är livets makter tänker jag, och vad annat finns att skydda sig med än vapen?

Hårdrockarna Marduk har varit i Luleå och hällt blod på en tröja där det stod Luleå stift. Waow, superhäftigt.

Just nu är vi mitt i fastan, en gammal kyrklig tradition för att ge rum för självrannsakan, återupptäckter och nya val. När jag googlar på ordet är ett löfte det första jag möter: Från storlek 40 till 36 på 8 veckor.

Hur får jag mitt liv att blomstra? I både konsten och religionen finns en ambition att ta frågan på allvar och öppna för svar. Därför är de i grunden goda kamrater, men även i dess förvrängningar lika missledande: Religion och konst som ett opium för folket. Båda kan begränsa och befria.

När den katolske biskopen Richard Williamson sitter i Uppdrag Granskning och med ett snett leende påstår att inga judar gasades ihjäl under andra världskriget, förkroppsligar han ordet hädelse. Att påven bara några dagar senare häver bannlysningen av Williamsons lugubra sällskap SSPX, visar inte bara på en fabulöst dålig tajming utan även på en märklig okänslighet för att ord betyder mer än vad som sägs.