Den 8 april kom vintern tillbaka till Uppsala bara några dagar efter att våren exploderat i fågelsång, hundra plusgrader och tusen krokusar. Efter konserten med Nina Persson och A Camp låg Fyrisån bottenfrusen och plogbilarna laddade sina batterier. Med kalla hjärtan sökte vi oss hemåt, närmare varandra för att återfå nån slags glädje och värme.
Det var en märklig konsert, utspelad i nästan kompakt mörker. Det osynliga budskapet blev tydligt: Ingen ska se någon för jag vill inte bli sedd. Hej Uppsala; 700 i lokalen, bor det så många här, var Persons öppningsreplik till oss. Waow superhäftigt, tänkte möjligen Nina från Jönköping över sin dräpande inledning strax innan hon rimligen förstod att därmed var konserten över.
Nåväl, jag ska inte skriva en musikrecension. Men efter halva konserten for mina tankar iväg till Bob Dylan i Globen för sex år sedan. Vi firade en god vän som fyllt jämnt, men Bob brydde sig inte om det. Han stod med ryggen mot oss hela tiden och det mest dramatiska var när han tappade sitt munspel. En bra dag på jobbet, skrev en feg och rimligen livstrött recensent i Aftonbladet.
Vad är arbetsglädje om en bra dag på jobbet är att vända ryggen åt allt och köra sin egen grej? Och vem försöker Nina Persson imponera på med sin attityd? Eller gömma sig för? Och vem är förresten jag att kritisera den jag inte känner?
Musik kan förflytta berg, liksom poesi, konst, en predikan, dans, kärlek, idrott… allt som berör oss och lyfter oss bortom det kända, till något oväntat och outforskat. Jag har upplevt det med David Bowie i Globen och Bruce Cockburn i Hermelinsskolans aula, i stora stunder med familjen, min älskade och i en dans jag inte trodde jag bemästrade. När öppna sinnen möts uppstår liv och förändring. Jag gillar ju Nina Persson, därför dubblas det tragiska när den som vill beröra inte själv vill bli berörd.
Att vara rock'n'roll, är det att vara iskall? Att möta andras blick med solbrillor på och smyga runt på en dunkel scen dold bakom alltför hög volym? Är det att håna de som vill bli berörda, att vägra öppna upp för kontakt och beröring? Hur trist är då inte rock'n'roll och hur sorgligt ska det inte vara att vara i branschen?
Tänk om rock'n'roll istället är att trotsa kylan? Våga slå en slägga genom isen som hindrar våra hjärtan att mötas och våra sinnen att beröras? Att göra revolt mot instängdheten, låta ljuset skina genom de pansar vi bekläder oss med? Hur viktig är då inte rock'n'roll!
Jag inser att jag är på gränsen till patetisk. En medelålders man som tillåter sig ha synpunkter på Nina Persson och vad det kan vara att vara rock'n'roll. Hejjåhå. Men när publiken reste sig i sista låten, efter hennes bestämda uppmaning, kändes det lika tomt som när församlingen reser sig bara för att det står en stjärna i agendan.
Var är känslan, förståelsen och inlevelsen som får oss att resa oss för att vi vill, inte kan stå emot, bara måste? Var är extasen som får oss att glömma attityd och kommandon?
Är det inte det som är rock'n'roll? Att möta motståndet, ge rum för känslan och följa impulsen. Öppna hjärtat för det som sker, ta emot inropen och buropen och våga ställa sig mitt i strålkastaren. Bli synlig, för att bli sedd. Älska, för att bli älskad. Trampa på solbrillorna som på ormen från paradiset och leva för att sedan dö.
/Gunnar Sjöberg