Jag vill möta livets makter vapenlös skrev Karin Boye och låter oss ana kraften, strävan och sårbarheten i hennes kropp. Vilka är livets makter tänker jag, och vad annat finns att skydda sig med än vapen?
Vi är inne i Stilla veckan, men sett till ursprunget var den minst av allt stilla. Däremot fylld av kraft och kärlek, därför läser vi högt ur Passionshistorien eller som den också kallas Jesu Kristi Lidandes Historia. Han mötte livets makter vapenlös.
Bibeln beskriver Jesu liv i märkligt dimensionerade tidsepoker. Tre års aktiviteter sammanfattas i ett tjugotal kapitel medan den första dagen och den stilla veckan beskrivs som den mest händelserika och dramatiska. Kanske för att livet är som tätast i födelsens och dödens närhet.
Livets makter är sorgen och glädjen, smärtan och extasen. Att möta dem vapenlös är att låta dem träffa kroppen, hjärtat, alla sinnen. Att verkligen leva i det som sker; öppen, nyfiken, mottagande. Men med vad kan den vapenlöse skydda sig, hur kan kärleken och tilliten överleva allt som livet ger och gör? Hur bevaras hjärtat av både hyllningsrop och svek? Vinnaren och förloraren i vardagens kamper löper i den meningen samma risk: Att förlora perspektivet på livet och betydelsen av den egna insatsen.
Vad visste Jesus när han red in i Jerusalem den sista veckan i hans liv och tog emot folkets hurrarop? Hörde han redan då ekot av de 49 piskslag han skulle ta emot fyra dagar senare på översteprästernas gård? Vad fanns i hans blick när Petrus någon vecka tidigare lovade att aldrig svika och Jesus sa att innan tuppen gol ska du tre gånger förneka mig? Vad tänkte han när spikarna drevs in i hans vapenlösa händer, de som läkt och berört så många?
Ingen vet vad han tänkte, men alla vad han sa: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.
Frågan är, vet vi mera nu? Oavsett vad vi tror om berättelsen om Jesus och livets seger över döden, har vi lärt oss att känna igen och ta emot den förutsättningslösa kärleken? Eller tror vi att dräpande repliker och självbestraffning besegrar andras och våra egna missgärningar?
Kärleken, även den till oss själva, är störst av allt. Den vapenlöse är inte skyddslös. Hennes hjärta bär en sköld av trygghet och medvetenhet. Slagen sårar men fäller henne inte till marken för gott. Den vapenlöse är som en aikidokrigare; möter aldrig motståndarens slag med egna utan undviker slaget och lägger sin kraft till den andres. I detta gömmer sig både harmoni och en väldig kraft. Det handlar om följsamhet mot livet.
Jag inser hur lätt det är att skriva det jag skriver. Hur svårt är det inte att leva vapenlös, utlämnad åt livets makter? Boye orkade inte, hur ska då vi?
Min tro är att påsken visar vägen. Låt din blick möta kärleken i den andres; förtroendet, tilliten och längtan. Luta dig mot det tomma korset och njut av segern eller stå som Maria kvar vid den tomma graven och låt förtvivlans tårar bli till glädjens. Gör som Petrus och lita till förlåtelsens kraft eller som barnet som vågar bäras av andras omsorg och goda vilja.
Kärlek, vänskap och tillit. Den vapenlöses sköld är stor och påsken ger råg i rygg. Livet segrar, solen vänder åter och vi anar återställelsens dag. Då allting blir som det var tänkt att vara och det vi innerst inne längtar efter.
/Gunnar Sjöberg