När den katolske biskopen Richard Williamson sitter i Uppdrag Granskning och med ett snett leende påstår att inga judar gasades ihjäl under andra världskriget, förkroppsligar han ordet hädelse. Att påven bara några dagar senare häver bannlysningen av Williamsons lugubra sällskap SSPX, visar inte bara på en fabulöst dålig tajming utan även på en märklig okänslighet för att ord betyder mer än vad som sägs.
Tack gode Gud för Luther, ropar mitt hjärta. Kom tillbaka och öppna våra sinnen för vad det egentligen handlar om! Att vara präst är att vara Det Gudomliga Ordets Tjänare. Om betydelsen av ordet tjänare togs på allvar skulle Katolska kyrkan tona ner sina anspråk och påven vara mer försiktig med hur han uttrycker sig.
I begynnelsen fanns Ordet, skriver Johannes i sin kända prolog. Vad han menade var det levande ordet, det som skapar och ger liv. I Ordet var liv och livet var människornas ljus, fortsätter han. Men hur lätt är det inte att ordet bara blir mera ord; bortförklaringar, mörkläggning och ytliga schabloniseringar.
Den makt som ligger i orden manar oss till stor ödmjukhet inför hur vi använder dem. Ordets betydelse ligger inte bara i bokstäverna utan i de sammanhang och den anda de uttalas. Påven, Williamson och alla vi andra skapar med våra ord; ett ord kan såra men också hela. Ord kan stänga ute och öppna upp, förtrycka och ge hopp. Även avsaknaden av ord rymmer en kraft på liv och död; ”Ingen sa något” kan sägas både av den som är lättad och den som förlorat livsmeningen.
Genom åren har jag gjort människor både ledsna och glada med mina ord. Det gäller nog oss alla, men just nu pågår ett så uppenbart missbruk av ord att eftertanken satts ur spel. Proisraeliska skribenter ropar ”Antisemit” till varje klok människa som vill försvara det palestinska folket. Radikala muslimer ropar ”Sionist” till varje klok människa som ifrågasätter Hamas utnyttjande av civilbefolkningen. Du milde, var finns nyansen?
Jag störs av att ordet Förintelse blandas ihop med Israels angrepp mot Gaza och jag störs av en ledare som kallar Svenska kyrkan anpasslig, bara för att hon har modet att vara öppen för alla. Kriget är inte som Förintelsen, det är en tillräcklig fasa som det är. Och kyrkans öppenhet är inte motsats till dess tydlighet.
Löpsedlarna skriker om Chock och Extra, men jag längtar efter någon som ropar Tystnad Tagning. Vem har makt och mod att påbjuda en tystnad där vi kan återfinna de meningsfulla orden och det språk som förenar oss på djupet? Innerst inne tror jag faktiskt vi längtar efter att få höra och säga samma ord av kärlek, förlåtelse och glädje. Ord av liv, de som sällan skapar rubriker men betyder desto mer.
Vid kopiatorn på mitt jobb läser jag följande putslustighet: Fader Vår innehåller 56 ord, tio Guds bud 168 ord, deklarationen om de mänskliga rättigheterna 597 ord och EU´s direktiv för import av ankägg 26 911 ord. Jag vet inte om det stämmer eller ens är roligt. Men det lär oss i alla fall att mängden ord inte är ett mått på en utsagas betydelse.
Bortom allt bludder hör jag Thomas Tranströmer viska från Det vilda torget:
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk, for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.
/Gunnar Sjöberg