Häromdagen såg jag en mycket överviktig man lägga upp sin lunch bestående av en mycket stor portion uppvispad grädde med en massa hårdstekta köttbitar i. Han sa sig vara inspirerad av en annan man som blivit nån slags läromästare i mejeribaserad stenålderskost. Alltså det där med att man ska äta som man gjorde förr, väldigt mycket förr, i tiden. Fast med grädde. Det kändes inte riktigt bra när jag såg mannen, maten och glansen i hans blick.
Mr Hedenhös, förespråkaren för nån slags stenålderskost, finns säkert i varje personalmatsal. En man som kan stoltsera med 8 kilos viktminskning tack vare märklig mat; tre ägg med grädde och fyra skivor bacon till frukost anger bara tonen. Men någonting inom mig ropar NEJ, när jag ser den överviktige lärjungens lunch. När blev grädde och bacon helt rätt? Vad gjorde jag under den lektionen?
Mr Viktväktare intar lunchrummet med lätta steg i samma ögonblick jag ställer frågan. Minus 18 kilo på tre månader. Ingen grädde, ingen bacon, ingen hel brieost före sänggående. Mr Hedenhös kommer av sig i sin predikan om stenålderns välsignande kraft. Vad är rätt och vad är fel? Miljön kompletteras av en hålögt olycklig kvinna som är mitt inne i en GI-rivstart och inte tycks ha gått ner ett gram. Hon skäms för att hon inte klarade av att motstå en naken hårdmacka till frukost.
Jag hoppas ni förstår vad jag menar, eller snarare; jag hoppas ni förstår att jag ingenting fattar. Hur kan grädde till frukost vara rätt? Hur kan det vara så att man blir tjock av ett äpple? När blev morötter en viktfälla och vad åt egentligen Hedenhös? Någon?
Vi lever i en tid av höger, vänster om. Sanning har blivit lögn och fällor en frälsning. Det var bättre förr ropar socialdemokrater medan arbetarna söker sig till det högra arbetarpartiet. Våga tänka nytt ropar regeringsalliansen medan den andra letar en röd stoppknapp. Vem är radikal och vem är konservativ idag?
Mitt i allt gör Existens ett hyllningsreportage för de reaktionära krafterna i kyrkan. Okritiskt låter Umeåredaktionen en bitter prästman ösa ut sitt förakt över kyrkans ledare. Att sätta stopp och bestämma vad som gäller är plötsligt comme il faut enligt det program som tidigare hyllat KG Hammar för hans poetiska bibeltolkning. Hallå, vad har hänt med Umeåjuryn?
När jag hör reportern undrar jag om hon menar allvar eller bara skojar. Att vända på stenar är en sak, att ge röst åt allt som kryper fram en annan. Men kanske skjutjärnsjournalistik är att göra fel till rätt. Bara för att… tja, bara för att i brist på annat.
Jag snurrar höger, vänster om för att förstå, anar en livsmening i själva yrseln och insikten att det är annorlunda men förstår sekunden senare inte hur det blev så. Kanske just det är människans lott.
Och kanske meningen gömmer sig i den bestående oklarheten. Det enda jag är riktigt säker på är att visdom är att misstro alla tvärsäkra dieter, präster och politiker. Jorden klarar inte av att försörja alla Hedenhös lärjungar, Gud är större än våra tolkningar och politik handlar mer om att söka svaren tillsammans än att svartmåla den som tycker annorlunda. Kanske höger, vänster om anger nån slags riktning i alla fall. En ömsesidig omvändelse från absolut till kanske, från jag vet till vi får väl se.
Min enkla undran är om inte frågorna ändå är viktigare än svaren.
/Gunnar Sjöberg