Jag loggar in på Internet, googlar på skvaller och får 2,2 miljoner träffar. Den första är ”Flashback”, ett forum för svenska skvallrare. Vad hände med Kajsa Mellgren frågar en rykteshörare och får svar av en ryktesspridare. Ointresserad googlar jag vidare.
Ockelbo ger 0,5 miljoner träffar, inklusive kommunen, båten och snöskotern. Den första träffen är Ockelbo kommuns hemsida och där står det att kommunen söker en arbetsterapeut och att biblioteket har stängt onsdag-torsdag på grund av uppgradering. ”Ockelbo – smultronstället i Gästrikland” är dess stolta slogan följd av en massa exempel på att Ockelbo inte är allt i livet men ändå tillräckligt mycket. En klädsamt diskret hållning, tänker jag och googlar vidare.
”Ockelbo+skvaller” får nio träffar inklusive en på den redan nämnda sidan Flashback. Nio träffar och slutsatsen blir uppenbar: Det stora med Ockelbo är att man vet konsten att hålla skvallret på avstånd. Det är en vacker bygd som bygger bra båtar och danar goda karaktärer. Diskretion en hederssak, så skulle kommunens kaxiga slogan kunnat lyda.
På Ockelbos hemsida möter jag inte ett ord om Daniel, Victoria och en kommande vigsel. Ockelbo reser långfingret mot alla aftonblad, expresser och skvallersugna människor. Där har Daniel och Victoria en fristad. I Ockelbo är de ofta men ingen berättar det. I Ockelbo håller man tätt som en mussla och erbjuder lugn och ro för ett älskande och uppmärksammat par. Reportrar med skjutjärn försöker tränga sig in, men motas bort av den självklart norrländska tystnaden och sammanhållningen.
Skvaller är en märklig företeelse, grundad i vår ofullkomlighet. Det får oss att må bra i den perverterade jämförelsen med andra som minsann har det sämre än oss, ofta bekräftat av ett betonat ”egentligen” som försöker, men inte lyckas, dölja vår inneboende osäkerhet. Och skvallret förtär oss just därför på samma gång. Det ruinerar oss på tillit och förtroende. Vem i hela världen kan man lita på frågade Hoola Bandola Band för tusen år sedan och gav röst åt hela mänsklighetens undran. En Ockelbo är det svar de inte fann.
”Har du hört att…” är den strof som får våra halsar att sträckas över bord och våra röster att sänkas. Sanningsgraden är plötsligt minimerad och ansvaret för utsagan raderat. Allt som ”är hört” är på nåt märkligt sätt sant men utan avsändare. Vem som hörde det först har inte med saken att göra. Skvaller och rykten suddar ut sin egen historia men förgiftar andras. Rök utan eld kan skada mer än en brand.
”Det man sår får man skörda”, skrev aposteln Paulus. Varje människa öppen för en kritisk hållning mot sig själv borde darra inför orden. Skvaller och rykten studsar tillbaka på avsändaren och smutsar ner den till synes fläckfria dressen. Skvallraren spottar i motvind utan insikt om var loskan hamnar.
Varför skriver jag om skvaller i sista krönikan innan semestern? Varför inte om de ateistiska humanisternas kommande kampanj? ”Gud finns nog inte” annonserar de osäkert och har riggat ett test som gör alla till solklara ateister. Svaret anar jag när ett barn cyklar förbi visslande på Den blomstertid nu kommer. Varför förmörka himlen med skvaller och förnekande? Det är sommar, Gud finns och Ockelbos smultron blommar. Tid att öppna upp för själva Livet och så det jag vill skörda.
Den bästa av somrar!
/Gunnar Sjöberg