Vart tog alla hormonstinna sprinters vägen? Ni minns de svällande muskelpaketen som med mord i blick och tatueringar över hela kroppen skulle springa hundra meter så fort som möjligt. På startlinjen står idag en massa nojsiga och spänstigt smala män. Lekfullt blickar de in i kameran och verkar vara glada som barn inför en friluftsdag.
Usain Bolt stavas förändringen. Med sin fullkomligt unika stil har han öppnat muskelpaketen – fått dem att slappna av, töja på både leder och gränser och därför prestera bättre än någonsin förr. Kraften gömmer sig i mjukheten och spänsten i avspänningen. Den upptäckten är en del av hemligheten bakom Bolts rekord på 9,58 och 19,19 sekunder.
Detta händer samtidigt som flera av oss kommer tillbaka till jobbet efter semestern. Förhoppningsvis har vi distanserat oss från arbetet och i detta funnit en kraft. Men att komma tillbaka till det som kallas ”verkligheten” kan kännas tungt. Vi pratar om arbetet som ett nödvändigt ont, fritiden som det goda livet. Så likt forna tiders sprinters spänner vi musklerna, stirrar i marken och gör oss beredda att springa loppet en gång till. Skillnaden är att det inte tar 10 sekunder för oss att nå målet utan snarare 10 månader. Till nästa semester, nästa sommar då det är dags att få leva igen...
Bolt verkar ha lika roligt före, under och efter loppen. Hans liv tycks inte bara handla om att vara snabbast på 100 och 200 meter. Tänk om vi kunde se våra liv på samma sätt; inte stycka upp det i ”måsten” och ”vill” utan försöka se helheten. Försöka finna både glädjen och vilan i ansträngningen. Vad skulle hända då?
Kanske axlar skulle sänkas och blickar mötas. Kanske skulle vi se alla andra som står där på startlinjen och inse att vi delar nån slags upplevelse som kallas liv. Kanske skulle vi rent av orka mer, uppmuntra varandra och glädjas åt framgångar som inte bara är mina egna. Jag vet inte, kanske leder mina tankar om Bolt alldeles för långt. Gud förbjude att han är dopad…
Men jag kan också luta mig mot Hugo, barnbarnet som nu är inne på sitt andra år. Han springer också och hur han än snubblar så faller han nästan aldrig. Balansen ligger i tyngdpunkten, den avslappnade hållningen. Han har mjukare leder än Bolt och är ännu mer lekfull. I Hugos blick blandas allvar och nyfikenhet; viljan att pröva det nya, testa och smaka, får motstånd av en gryende insikt om att allt varken är tillåtet eller nyttigt. Men hellre prova än låta bli…
Usain Bolt hjälper sina medtävlare att inte ta sin egen prestation på så stort allvar. Ur den avslappnade hållningen ökar förmågan att prestera. Hugo hjälper mig att återfinna vettiga perspektiv på tillvaron. Jag inser att varje ledig farfarsdag gör mig mer effektiv i arbetet.
Jag hörde en allvarlig och hormonstinn man kalla Bolt för barnslig. Kanske det, men barnen är de bästa vägvisarna. De kan lära oss hur det var innan vi trodde vi förstod allt. Innan vi stelnade i vuxenlivets former och vanor. Innan vår blick fastnade på oss själva och vår egen prestation.
När vi står där spända på startlinjen inför det vi ska prestera eller leverera kan vi istället för drömmen om succé eller fruktan för ett fiasko frammana bilden av barnet, det inom oss eller alla runt omkring oss. I barnets nyfikna allvar och avspända tillit, tror jag själva livsnerven döljer sig. Och kraften.
/Gunnar Sjöberg