Christian Olsson. Så lyder det namn jag tänker på när ordet fokus ramlar in i min hjärna. Christian Olsson, trestegshopparen som hoppade jättelångt för jättelänge sedan och sedan dess har varit jätteskadad och varje gång han gjort comeback blivit skadad igen. Hur länge sen var det han egentligen hoppade fullt frisk? Och hur kan karln ha fokus på och tålamod att komma tillbaka? Vad driver honom? Eller vad jagar honom?
Olssons fokus är obegripligt för en man i ett tillstånd som jag. Sommarstugeägare lyder nämligen min nya definition. Sedan vi köpte stugan för en vecka sedan har jag inte kunnat koncentrera mig på någonting annat. Jobbet har liksom reducerats till en ekonomisk nödvändighet för att kunna ha stugan. Plötsligt har jag tålamod att gå runt hur länge som helst på nya IKEA i Uppsala (det tar 20 minuter att bara gå från ingång till utgång). Jag känner på mattor, läser in mig på gräsklippare och testar hållbarheten i trådar runt trimmers. Jag lär mig ord jag inte visste fanns, funderar på att helt byta klädsstil och anlägga ett enormt grått skägg. Var är Gunnar, ska medarbetarna fråga. Säkert i stugan ska någon självklart svara.
Det handlar om fokus. Mitt är splittrat just nu. Stugan har vi köpt mest för Hugos skull, utan att han fått en chans att uttala sig i ämnet. Men en familj behöver någon stans att samlas, och en gräsmatta hör därtill. Men vi har också köpt den för vår egen skull, för att testa sanningen i värdet av miljöombyte. Fram till nu har min vardag bestått av väldigt mycket arbete och väldigt lite tvång. Helt frivilligt har jag lagt fokus på att göra ett bra jobb på dagarna och på kvällarna skriva krönikor eller annat. Nu hotas denna balans av Stugan. Eller Fritidshuset som våra Luleå-vänner definitivt sa att det handlar om.
Det är helt enkelt svårt att koncentrera sig på en krönika med innehåll samtidigt som jag håller på att möblera och inta stugan. Tänk om mitt liv förändras? Tänk om det viktiga kommer att bli vilan? Steget åt sidan? Gräsklippning, bokläsning, eldning, bastning och badning istället för arbete, kolla mejlen, facebooka, kolla mejlen igen, planera för imorrn.
Vad annat kan jag göra än skriva en krönika om min vånda? Ett sista desperat försök att förena ett kommande stugliv med ett aktiv mitt-i-staden in the middle of age-liv. Försöka visa att ”både ock” är möjligt. Att fokus funkar lika bra i pluralis.
Jag tittar på en bild av Hugo och finner balansen. Han sitter på mina axlar, vi är på väg åt samma mål men våra blickar är vända åt skilda håll. Han lär sig massor av vyn från mina axlar och jag upptäcker livet när jag följer hans blick. Kanske är det bara att tillåta sig olika fokus så länge inriktningen är densamma. Andas lugnt, ta vara på livet och lita till att förändring i sig är av godo. Och vad vet jag om Christian Olssons fokus? Kanske kämpar han också med inriktningen, att inte låta blicken flacka för mycket. Han håller i alla fall fast vid hoppet.
Tiden är elastisk, sa den melankoliske Nathan Söderblom. Varför brottas med den, varför klaga över att den är för knapp? Det finns ju så mycket vi kan rymma inom tiden, bara vi ser den som vår vän. Leva öppet istället för begränsat, ta emot istället för att stänga ute. Bejaka istället för att förneka. Ha fokus på det som väntar istället för det som varit.
/Gunnar Sjöberg