Just nu är vi mitt i fastan, en gammal kyrklig tradition för att ge rum för självrannsakan, återupptäckter och nya val. När jag googlar på ordet är ett löfte det första jag möter: Från storlek 40 till 36 på 8 veckor.
Fastetid har blivit semmeltid och bantningstid. Märkligt. Vitsen med semlan och fettisdagen var att vi skulle fylla på fettlagren för den kommande 40-dagarsfastan inför påsken. Den ursprungliga semlan var ett löfte om ett gott liv men också ett avstamp inför ett avstående. En självvald reträtt från en livsstil baserad på ständigt ökad konsumtion. Men också något att längta tillbaka till.
I den meningen gestaltade den ursprungliga Semlan ett helt annat löfte än Google-annonsen: Flytta fokus från ditt eget liv och din självtillfredsställelse. Lyft blicken från det som ligger närmast, våga avstå och försök tillämpa nån slags självreglering i ditt liv. Genom att avstå kan du inse värdet av det verkligt viktiga. Den som bara lever sin dröm går vilse och den som tillfredsställer alla behov förblir hungrig.
Men tider förändras. Nu trycker vi i oss semlor från jul och framåt, trots att vi vet att den tar oss långt över storlek 40. Vi sjunger att julen varar ända in till påska och struntar helt enkelt i den där trista tiden som sägs komma däremellan. Livet som en pågående konsumtion och ständig förbättring. Varje paus blir en fasa, varje motgång en hädelse. Kom igen, framåt är vad som gäller!
Lyft på locket, semlan har något viktigt att säga oss. Ät mig långsamt, är det första och det är därför hon är så stor. Njut av varje tugga, för meningen är att det ska dröja till nästa. Människan är inte gjord för ständiga intag och ständig utlevelse, det behövs tider av återhållsamhet och besinning. Så fort du tryckt i dig den andra semlan har värdet av den första gått förlorad. Konsumtion skapar inte mening, bara ännu större hunger.
Vad handlar ditt liv egentligen om? Det är det andra som semlan vill säga, där hon ligger upplöst i den varma mjölken. Ät mig, ta sedan tag i ditt liv. Återupptäck grunden, bryt de dåliga vanorna och se det som verkligen är viktigt.
När jag fortsätter googla läser jag att fasta är att ställa om kroppens näringsintag så att de egna näringsförråden används. Det är en bra formulering. Fastan vill hjälpa oss att återupptäcka det som redan finns i oss och mitt ibland oss. Det är en 40 dagars möjlighet till självkorrigering.
Om vi tar fastan på större allvar, och bortser från poängen med att kunna gå från storlek 40 till 36 på 8 veckor, så innebär den en utmaning att ställa om mitt liv så att de sanna livsförråden används. De som redan finns i oss och mitt ibland oss. Fastan sätter fingret på ett gigantiskt resursslöseri – i världen och i mitt eget liv.
Vi har 32 dagar på oss innan påsk. Varför inte ta vara på tillfället till självrannsakan? Vad gör jag av mitt liv: Hur hanterar jag maten, mina vänner, familjen, tiden och mina pengar? Vad är det riktigt viktiga, vilka vanor bör jag bryta för att ge rum för det jag innerst inne vill och vet att jag behöver? 32 dagar av reflektion.
Lev och njut, är semlans evangelium. För att balansera perspektivet kan vi nynna med Lina Sandell mellan tuggorna: öppnade ögon Herre mig giv. Så att vi är beredda när påsken snart kommer med sin bländande sol och seger över allt som bryter ner.
/Gunnar Sjöberg