Just nu lever vi mitt i mellandagarna. Man kan betrakta dem som hoptryckta timmar mellan dignande och utdragna högtider. Man kan också betrakta dem som möjligheter att upptäcka värdet av det enkla. Som inandningens betydelse för utandningen. Tisdagen före nyårsafton kan ha sitt värde enbart som dagen före Det Stora men den kan också vara en Väldigt God Tisdag.
Jag föreslår det sistnämnda. I mellandagarna finns utrymme att låta högtiderna landa, låta det forcerade sakta in och ta sin boning ibland oss. Jag tror vi behöver den tiden och att jag inte är den ende som kan tycka julen är som bäst sent på julafton eller juldagen, när allt som måste göras är gjort och det egentligen är över. Julfriden anländer i den meningen sent och då gäller det att ha några mellandagar på sig att härbärgera den. Den rannsakande frågan handlar om ifall jag har den tiden och det modet. Den viktiga insikten är att ett liv med stängda dörrar blir ett mycket tomt liv för allt finns inte inom oss. Livet kommer till oss, visst är det också det som julen handlar om?
Nåväl, åter till mellandagarnas värde. Visst kan det vara samma med en intensiv middag med vänner, mat och samtal? Sent på natten, när gästerna gått, kan känslan av glädje och tacksamhet infinna sig. Medan samtalet flödar och tankarna brusar i våra sinnen, ges inte rum för de känslorna, intensiteten tränger liksom undan dem. Somliga känslor, kanske de största, kräver mer tid än andra för att landa. De behöver några mellandagar på sig för att fylla oss.
Alltså, njut av denna tisdag som den goda tisdagen. Eller vilken vardag som helst mellan högtiderna. Ta in det som är bra och mindre bra, det du har omkring dig och det du saknar. Öppna upp för glädjen och sorgen, för under mellandagen har du tid. Bli vän med dig själv och jag tror du upptäcker det goda inom dig och utom dig.
Jag var på middag med några vänner och hörde en dikt, eller snarare bön, som grep mig. Den är på norska, skriven av Svein Ellingsen, så säkert var det ekot i mitt hjärta av Sissel Kyrkjebös julsånger som öppnade mina känslor lite extra. Men jag var klok nog att, i hallen och efter allt intensivt samtalande, be att få dikten nerskriven. Den är kort, men bär på ett oändligt hopp. Som ett språng inför nästa år och en nyårshälsning till alla läsare avslutar jag 2008 med de orden:
Vi sträcker våra händer fram som tomma skålar. Kom till oss Gud och ge oss liv från källor utanför oss själva.
/Gunnar Sjöberg,