En av mina medarbetare berättade för sin dotter att hennes nya chef, alltså jag, har en rosa ukulele på sitt arbetsrum. Kan hon spela, frågade dottern.

Det fanns en tid för länge sedan när man skrev brev med penna i hand och på därtill avsett papper. Det tog så lång tid att det till och med fungerade som terapeutiskt råd: har någon gjort dig upprörd eller sårad, skriv ett brev och sov på saken. Sen läser du om brevet och funderar på om du ska skicka det eller inte. Oftast blev det inte.

Jag var på en konferens med temat ”Se framtiden”, anordnad av Berling Media. Den handlade om Svenska kyrkans framtid men flera inbjudna talare var från andra organisationer. Bland annat berättade TCO´s ordförande, Luleåbon Eva Nordmark, inspirerande om Visions (och TCO´s) resa från sjunkande medlemstal och ökande marginalisering till engagemang och nytändning.

Det är ensamt på toppen, brukar man säga. Icke det, säger jag. Inte i mitt yrkesliv hittills i alla fall. Jag byter jobb denna vecka och lämnar en arbetsplats där jag varit högsta chef men delat ledarskapet med en ledningsgrupp och dessutom varit omgiven av medarbetare som vill gott. Jag har kunnat göra misstag, vågat fråga och blivit ursäktad. Jag har delat framgång och motgång och bekymmer. Det har inte varit ensamt på den toppen.

Jag tror på samspelets värde, att ett plus ett kan bli tre. All lagidrott handlar ju om det, tilltron till att helheten är starkare än de enskilda spelarna var för sig. Samspelet är en nyckel till framgång, oavsett om det handlar om ett idrottslag eller arbetslag. Vad definierar en bra orkester?

I den judiska traditionen firade man jubelår vart femtionde år. Det kallades nådens år för då frigavs alla slavar, konfiskerad mark gavs tillbaks och alla skulder skrevs av. En lek om återställelse, som en påminnelse om löftet om alltings återställelse till Shalom, som det var tänkt att vara. Jesus anspelade på den traditionen när han i en synagoga sa att han predikade ett glädjens budskap för de fattiga. Man kan vara fattig på många sätt.

Vad är det som är så farligt med Gud att Skolverket tvingas skriva regler om vad som får sägas och göras om skolbarnen befinner sig i en kyrka? Å andra sidan, vad är det som är så viktigt med Gud att FN i sin Barnkonvention noga beskriver alla barns rätt till ”andlig utveckling”. Vad är det jag inte förstår av den aggressiva debatt om julandakter som pågår nu igen?

Men hur lite vågar man betala för en bil egentligen, frågar mellandottern på väg att köpa en sådan. Tja, jag betalade fem tusen för den här gamla Volvon, svarar jag, och känner i samma ögonblick hur motorn dör och allting slocknar. Tre meter innan Kumlarondellen, en av de mest trafikerade i Uppsala, lyckas jag hjälpligt rulla bilen åt sidan. Sudden Death.

”Har ni aldrig läst orden: Barn och spädbarns rop har du gjort till en lovsång?” Det frågade Jesus de laglydiga fariséer som stördes över att barnen skrattade och applåderade när han bröt den tidens normer. Barn är klarsynta, med ogrumlad blick ser de igenom det som för andra verkar självklart. Därför har vi svårt möta deras blickar och därför skrattar vi när de säger sanningar som gått förlorade med stigande ålder. Barn kan avslöja oss vuxna.

Den senaste tiden har jag lyssnat på två föreläsare som oberoende av varandra slagit ett slag för hälsandets betydelse för hälsan. Det ena föredraget handlade om det goda värdskapet och vikten av att säga hej till sina grannar, arbetskompisar osv. Det andra handlade om friskvård och vikten av att bjuda någon man tycker om på ett leende, bara för att frigöra endorfiner och trivsel och liv över huvud taget.