”Har ni aldrig läst orden: Barn och spädbarns rop har du gjort till en lovsång?” Det frågade Jesus de laglydiga fariséer som stördes över att barnen skrattade och applåderade när han bröt den tidens normer. Barn är klarsynta, med ogrumlad blick ser de igenom det som för andra verkar självklart. Därför har vi svårt möta deras blickar och därför skrattar vi när de säger sanningar som gått förlorade med stigande ålder. Barn kan avslöja oss vuxna.
På frågan ”hur gammal är du” svarade Hugo för ett år sedan: Jag är inte gammal. I helgen var det dags för lillebror Felix. Jag ägnade mycket tid åt att lära honom den klassiska tomathistorien: Två tomater var ute och gick, sen kom en bil och körde över den ena tomaten. Då sa den andra: Kom nu ketchup så går vi!
Felix lärde sig slutklämmen och skrattade stolt, kanske mest för att jag skrattade. Men efter ett tag sa han: Tomater har inga fötter. Precis, men då kan vi säga att två tomater var ute och rullade. Absolut, sa Felix med en ordlös nick.
Tomater har inga fötter, lika lite som kejsaren har nya kläder. I veckan har jag fått ett nytt jobb; Svenska kyrkans kommunikationschef. Jag tror Felix, 2,5 år, kan hjälpa mig få rätt perspektiv på uppdraget, att inse vad som är möjligt att förändra och vad jag helt enkelt får säga pass till. Vad som är det verkligt väsentliga och som kan göra skillnad. Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största medlemsorganisation. Vad innebär det att vara kommunikationschef i en sådan? Vad måste förändras och vad måste finnas kvar?
Sanningens ögonblick är i mötet mellan oss som enskilda individer och organisationen. Oftast sker det mycket lokalt – vid en begravning, vigsel eller ett dop. Eller ett hembesök, gudstjänstbesök eller en körkonsert. Där prövas relevansen och trovärdighet.
Antalet medlemmar i Svenska kyrkan (idag ca 6,5 miljoner) är inget mått på andlighetens ställning i Sverige eller Guds närvaro i människors liv. Svenska kyrkan är en organisation med syfte att skapa mötesplatser så att människor kan komma till tro. Medlemskapet har inget egenvärde, syftet med all verksamhet strävar bortom det. För självklart kan man både tro och komma till tro utan att vara medlem.
Men det hjälper att vara medlem. De första kristna kallades ”Vägen” och Svenska kyrkan är en väg. Där möter vi varandra i längtan och sökande, där kan vi uppmuntra och stödja varandra. Tillsammans är en nyckel till växande.
Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. När vi snickrar på Svenska kyrkan, ändrar strukturer och tillsätter nya kommunikationschefer, ska vi göra det för att slipa fram det redan befintliga. Den mening som finns inbäddad i det uppdrag som Jesus gav åt de första lärjungarna men som riskerar skymmas av just konstruktionen. Av fötter på tomaten och nya kläder på kejsaren.
Med denna grundhållning går jag in i det nya uppdraget. Nu blev den här krönikan nästan en programförklaring men den får vänta. Det var hos Hugo och Felix jag började, de är döpta och därmed medlemmar i Svenska kyrkan som sträcker sig över hela landet men också ut över hela världen genom den världsvida gemenskapen med andra kyrkor. Barnbarnens rop är en lovsång: Vi är människor, inte gudar, och kyrkan en plats där vi får mötas i längtan och undran inför den berättelse som aldrig fullt ut kan förklara det gåtfulla.
/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se