Den senaste tiden har jag lyssnat på två föreläsare som oberoende av varandra slagit ett slag för hälsandets betydelse för hälsan. Det ena föredraget handlade om det goda värdskapet och vikten av att säga hej till sina grannar, arbetskompisar osv. Det andra handlade om friskvård och vikten av att bjuda någon man tycker om på ett leende, bara för att frigöra endorfiner och trivsel och liv över huvud taget.
Hälsa för hälsans skull. Det låter banalt men är ack så sant. Det är samma med det kommunala bostadsbolaget MKB i Malmö som lägger 1,3 miljoner kronor på kampanjen ”Säg hej till din granne”. Målet är att öka tilliten på nära håll och jag gillar tanken. Hur lätt är det inte att håna kampanjen med dess kostnader? Men en av livsmodets nycklar är goda relationer, och även ytliga relationer är viktiga. Att finnas i ett sammanhang, bli sedd om så än bara genom ögonvrån.
Varje morgon går jag i princip samma väg till jobbet och möter naturligtvis ofta samma människor. Märkligt sällan hälsar vi, trots att vi kanske mötts under flera års tid och sett både kläder och utseende förändras. Häromdagen mötte jag en äldre dam som jag nästan alltid möter och nästan alltid tänkt ”nu säger jag hej”. Den här morgonen vek jag undan med blicken strax innan mötet men precis när vi passerade varandra såg jag hur hon log. Hon gav mig ett leende men då hade jag redan passerat. Jag bar det med mig under dagen och tänker även nu; nästa gång ler jag innan henne. Och säger hej!
Så underskatta aldrig ett hej! Var rädd om dina ytliga kontakter och låt dom vara just ytliga! För det är ju också poängen med mitt hej. Jag frågar inte hur livet är, vilka glädjeämnen och sorger som fyller ditt sinne. Om allt, verkligen allt, är väl. Jag behöver inte veta det och du behöver inte berätta. Men jag ser dig, knyter an på ett kravlöst sätt och befäster nåt slags kitt mellan oss. Rädslan krymper, tilliten ökar. Vi delar livet i detta andetag, detta steg.
Svenskans hej är vackert, som spanskans hola och italienskans ciao. Lite svårare blir det med franskans bon jour för då trillar ju alla de där följdfrågorna fram om hur det är fast egentligen utan en önskan om andra svar än den artiga frasleken. När jag förr ofta körde bil till Spanien kände jag mig alltid välkomnad vid deras första vägtull och vänliga hola. Så välkomnande, inklusivt och enkelt.
Så låt oss gödsla landet med hej. Fördriva rädslan och minska anonymiteten en aning. Hej i trapphuset, jobbkorridoren och på gatan. Nånstans mår vi alla bättre då, att få ge och ta emot en vänlig hälsning. Någonting växer, inom oss och mellan oss. Den där samhörigheten som håller på att gå förlorad, inte minst i en sådan stad som Malmö.
Säg hej till publiken, den klassikern levererade Per Eggers och Johannes Brost i Nöjesmagasinet för en massa år sedan. Jag vet inte om det var särskilt kul, men många skrattade. Sketchen kanske tog fasta på det ytliga i hälsningen, det där tomrummet som hälsningen kan eka i. Men jag tror ändå på ett hej – inte till publiken på distans utan till den jag möter på nära håll. Den och de som finns omkring, som ger mitt liv en mening och ett sammanhang. De jag inte vill gå miste om men inte heller bjuda hem varje kväll. De som delar min vardag och min väg till jobbet eller på jobbet eller strax innan jag öppnar dörren. Och möts av ett hej
/Gunnar Sjöberg