Inget nytt under solen, brukar man säga. Pyttsan. Varje dag erbjuder nya kunskaper och insikter. Säger jag och låter möjligen som en utbildningskonsult som har svårt finna kunder. Men det är sant. Livet erbjuder en chans till ständigt lärande, för allting förändras om än i större eller mindre omfattning. Allting är nytt under solen, det är ju solens mening. Att väcka liv varje ny morgon.
Jag har haft ett sommarprojekt; att lära mig något varje dag. Det har handlat om betydelsen av ord jag aldrig tidigare hört, som till exempel abalienera som betyder att överlåta till en annan. Eller att baka den där väldigt goda blåbärspajen utan tillgång till det där väldigt gamla receptet. Eller att definiera de högt flygande fåglarna som ormvråkar, både till vingbredd och läte. Att gröna och svarta oliver kommer från samma träd men med olika mognadsnivåer visste jag sen förr, men i somras lärde jag mig att svart, vit och grön peppar kommer från samma växt men också de med olika mognad och tillagningsmetod. Och att rosépepparn inte ens är släkt med svartpepparn.
Så här kan jag hålla på och rada upp kunskaper. Jag lärde mig inte så mycket nytt genom att läsa dagstidningen. Kunskapen fanns omkring mig och bara väntade på att upptäckas. Dock lärde jag mig inte Gardenas system för att koppla samman vattenslangen med ett utkast. Det kommer jag aldrig kunna lära mig, systemet övergår mitt förstånd. Dess mångfald är mig övermäktigt.
Svamp. Det är trots allt sommarens och höstens stora upptäckt. Fascinationen har nästan övergått till ett missbruk… inte så mycket av att äta utan av att plocka. Tillgången är obegränsad och tillgängligheten i skogen nästan total. Det är nånting djupt lockande med ljudet när svampen lossnar från mossan och spänningen med att vika undan en gran och upptäcka ett hav av kantarell. Det är också nånting med det där att först ser du ingenting, sen plötsligt får du syn på en och står du stilla och spanar så upptäcker du att du är omringad av trattkantareller. Så lätt att gå förbi, så svårt att göra när du väl upptäckt dem. (Här gömmer sig en annan hemlighet; konsten att låta vara, gå vidare utan att ta för sig. Men det tar vi en annan gång, eller så har vi redan gjort det).
Det har blivit mycket kant och tagg och tratt i nu nämnd ordning. Inget mer. Som djupt grundat norrbottning är erfarenheten av svamp noll. Jag har aldrig plockat svamp förrän denna sommar, jag visste knappt att det gick att plocka annat än i butiken. Jag gav mig plötsligt ut, påhejad av vänner som drabbats av samma feber. Trattkantarell kan man inte missa, sa alla, den är så lätt att lära sig känna igen. Varpå jag fyllde korgen med pepparriska som ju såg ut som trattisar. De torkades och stugan fylldes av peppardoft. Man lär så länge man lever. Nu vet jag skillnaden och har lärt mig att pepparriskan hör till de ”finska riskorna” man kan äta utan större risk. Bara man gillar skarp pepparsmak.
Den gula kantarellen är min favorit. Så lysande, fast i sin form och lagom stor. Svampskogens guld. Så vacker att jag vill abalienera favoritstället till andra. Vi delar ju skapelsen.
Jag har lärt mig förutse, känna igen, plocka, rensa, förvälla och torka. Det är aldrig för sent att lära sig, tänker jag och längtar som ett barn till nästa helgs plockning. Och att nästa år få lära känna Karl Johan.
/Gunnar Sjöberg