Inget nytt under solen, brukar man säga. Pyttsan. Varje dag erbjuder nya kunskaper och insikter. Säger jag och låter möjligen som en utbildningskonsult som har svårt finna kunder. Men det är sant. Livet erbjuder en chans till ständigt lärande, för allting förändras om än i större eller mindre omfattning. Allting är nytt under solen, det är ju solens mening. Att väcka liv varje ny morgon.

Förlorare ber om ursäkt – vinnare har en handlingsplan! Så står det i ett sånt där flåshurtigt erbjudande från ett utbildningsföretag som kommit åt min e-postadress och vill få mig att gå en kurs som ska förändra hela mitt liv. Nånting inom mig ropar nej! Kan det verkligen räcka med en handlingsplan? För vad? Livet? Och vad ska jag vinna eller förlora? Är livet en tävling och har den som ber om ursäkt förlorat?

Jag lyssnade till en ståupp-komiker som tog mig bortom gapflabbet. Men det började illa, mycket illa. Vi var 80 personer som ätit oss mätta, hon skulle få oss att skratta i 60 minuter. Så var åtminstone vår tanke och säkert hennes. Fast kanske ändå inte.

Sex kubikmeter klyvd björkved ligger nere vid vägen. Uppgift: skottkärra den 70 meter uppför backen till vedboden. Väderutsikt: kraftigt regn. Men jag gillar jobbet för det ställer inga krav på händighet. Bara händer och uthållighet.

Jag fäster blicken vid Hälsinglands blåa berg och lugnet intar mina sinnen. Det går gäss på Ljusnan och bergen bär älven om det nu inte är tvärtom. Hursomhelst, detta är Sverige när det är som vackrast. Det hade kunnat vara vid havet i Sundom Luleå eller bäcken i Råstojaure.

Jag kan ingenting om fåglar men koltrasten är ändå min favorit. Jag har lärt mig att den sjunger i gryningen och skymningen men den verkar också sjunga precis när den vill. Som där jag är när jag börjar skriva denna text, i Italien. Här heter koltrasten Merli.

Utan att veta hur jag egentligen kom dit stod jag framför dörren till restaurangen i byn Lavaggiorosso en söndag efter mässan. Jag öppnade osäkert och frågade om ett bord för en solo persona, det brukar alltid finnas plats för sådana i Italien. No, fullbokat, sa ägaren med en axel i motljus. När jag var på väg ut ropade tre mycket gamla män: No! Här finns plats! De slog ut med armarna och erbjöd mig den fjärde stolen vid det bokade bordet. Min svenska impuls var att backa ur, inte störa eller låta mig själv störas. Men jag satte mig ner och togs emot.

När någon frågar ”allt väl?”, vad svarar vi då? Jag har skrivit om det förr, detta ständiga förutsättande av att allt – verkligen allt – ska vara väl eller att ingen som får frågan ska ha tillräckligt mod eller tillräcklig tid att svara annat än ”absolut”.

Vi har firat påsk långt innan våra kyrkor byggdes. Generationer har lyssnat till bibelberättelserna om Judas, Petrus, Tomas och kvinnorna vid graven. Och Jesus, huvudpersonen. Mannen på korset, han som hyllades och hånades, dödades och uppstod enligt skrifterna. Men vad betyder alltihop? På vad sätt gör påsken skillnad?

Det fanns en tid när i princip alla svenska medborgare var medlemmar i Svenska kyrkan. Man föddes in, det räckte med att en av föräldrarna var medlem. Världens största kollektivanslutning, världens största lutherska kyrka. Staten och kapitalet, staten och militären, staten och kyrkan. Den enda med stort k.