Jag fäster blicken vid Hälsinglands blåa berg och lugnet intar mina sinnen. Det går gäss på Ljusnan och bergen bär älven om det nu inte är tvärtom. Hursomhelst, detta är Sverige när det är som vackrast. Det hade kunnat vara vid havet i Sundom Luleå eller bäcken i Råstojaure.
Jag bor i ett väldigt vacker land som heter Sverige, är den barnsligt tacksamma – och därmed gudomliga – insikt som slår mig. Här får jag sitta med tre koppar kaffe på en brygga och bara ta emot en stund.
Loreen sjöng Euforia utan skor och med långsam dans. Även det var så vackert svenskt, som när de fasta bergen möter den vilda älven. Rörelse och bergfast stillhet i ett och samma tag.
Och Zlatan, denna konstnär som kan måla bilder som aldrig målats förr med en enkel boll som enda verktyg. Svenska Zlatan. När jag var i Italien för någon vecka sedan sa några gnälliga gubbar att han var jugoslav och de sa det som vore jugoslav ett skällsord. Det lilla cafét där vi satt färgades brunt för en stund, det spelade ingen roll att jag sa att Zlatan naturligtvis är svensk. Lika svensk som GreNoLi, som de hyllade som vore de ariska reliker. Gode Zlatan, hjälp oss vinna EM tänkte jag i en önskan att besegra bilden av GreNoLi till förmån för ett mycket större Vi.
Vad vore vi utan beblandning, utan blod från världen utanför de blåa bergen? Färglösa, inkrökta, bakom. Och rädda. Gränser är till för att överskridas, de bjuder på en utmaning och lockar fram modet. Nyfikenhet som drivkraft istället för rädsla. Kom låt oss beblandas och se vad som händer! Jag lovar, nya tankar föds. Nya färger, traditioner, företag, sånger, dribblingar. Nytt liv.
Sverigedemokraterna försöker sig på en verbal ockupation av namnet på vårt land. Från skilda utgångspunkter möts olika grupper i något slags motstånd mot just beblandning. Det är ett hopplöst projekt, därav den höga ljudvolymen. Sverige är blåa berg, Loreen och Zlatan i en underbar mix. Sverige är sekulär politik och religiös mångfald i en lika underbar mix. Förvirrande visst, annorlunda absolut. Men Sverige.
Du gamla, du fria, jag vill leva och gärna dö i detta Norden. Jag vill nynna Euforia, bada i Ljusnan eller vilket svenskt vatten som helst för att sedan se Zlatan sträcka ut vristen och sätta punkt. Jag vill söka definitionen av det svenska men jag vill egentligen inte finna den. Själva famlandet efter svaret och därmed definitionen ger mig liv och lust för det antyder just gränsernas obetydlighet. Den svenska modellen är öppenhet både för det nödvändiga i förändring och människans grundläggande behov. I dessa djup finns inga gränser. Ju mer vi bejakar varandra, desto större blir livet vi delar.
Vi firar Nationaldag och studenterna ropar ut sin glädje eller skräck, allt medan den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. En bön som KG Hammar skrivit kan ge svikt åt våra steg när vi möter den sommartid som självklart inte blir ljuv för alla:
Tack för vårt land, vårt hem på jorden och för alla deras arbete som lett fram till den tid och den plats där vi är idag. Hjälp oss att se att vi alla är beroende av varandra. Gör våra hjärtan lika rymliga som sommarängen, där alla växter gläder oss med sina färger och sin prakt. Lär oss att se varandra som gåvor och möjligheter åt varandras liv. Frigör i oss den lovsång vi får del av i försommarens grönska.
Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se