Utan att veta hur jag egentligen kom dit stod jag framför dörren till restaurangen i byn Lavaggiorosso en söndag efter mässan. Jag öppnade osäkert och frågade om ett bord för en solo persona, det brukar alltid finnas plats för sådana i Italien. No, fullbokat, sa ägaren med en axel i motljus. När jag var på väg ut ropade tre mycket gamla män: No! Här finns plats! De slog ut med armarna och erbjöd mig den fjärde stolen vid det bokade bordet. Min svenska impuls var att backa ur, inte störa eller låta mig själv störas. Men jag satte mig ner och togs emot.
De kallade sig Tre Barbini (vagabonder). Carlos, Louise, Jani. Carlos en luggsliten börsmäklare som talade briljant engelska, Louise lokförare och Jani stins och båda två med en obegriplig ligurisk dialekt. Sammanlagd ålder rent okulärt 300 år, i verkligheten omöjligt beräkna. Jag kände mig som deras pojke eller kanske barnbarn. De beställde maten, jag hakade på och åt utan att riktigt förstå vad. Men anade varför.
Det är sånt som händer i livet om man öppnar för det, tänker jag nu inte högfärdigt utan ödmjukt. Självklart behöver man inte åka till Italien för att uppleva något liknande, men jag tror det hjälper - särskilt om man gör det ensam. Vi låter oss så ofta begränsas av sammanhangen, rutinerna och normaliteten. Ensam i ett annat land är det lättare låta sig utsättas, åtminstone för mig. Låta mig sättas utanför säkerhetsboxen. Det var vad som krävdes denna gång.
Gud är en vagabond. En vandrare, livsnjutare och inbjudare. Så var i alla fall Jesus som jag känner honom men så har vi i kyrkan inte alltid presenterat honom. Vad var Jesu budskap? Öppna upp, stäng inte inne! Älska alla, även dig själv! Förlåt, även dig själv! Låt inte kärleken begränsas! Skriv inga nya lagar! Du är fri, förlåten, älskad! Följ med! Han talade i frågetecken men väckte viktiga utropstecken i våra hjärtan. Markörer som bär vidare i livsvalen.
På min vandring efter Liguriens kust försökte jag återfinna detta enkla i hans budskap. Det kroppsliga och gudomliga som ett. Valeria, som jag bodde hos, beklagade sig över den nya (fast gamla) prästen som var så långtråkig att ett barn till och med hade somnat i bänken, ramlat och slagit sig blodig i huvudet. Repetivo, sa Valeria. Han är så repetivo. Och Gud som gör allting nytt, tänkte jag. Hur hamnade vi där? Gud gör nytt varje morgon, i varje andetag. Livet levs framåt och då har repetivo ett begränsat värde.
Carlos satt mitt emot mig under den märkliga måltiden och jag frågade och frågade om hans liv. Jag lovar, det är värt en bok. En tandlös, långhårig italienare född i Tyskland med fader från Venedig och moder från Heidelberg, student i Oxford, börsmäklare på 70-talet (eller 50-talet, han kanske är 120 år?) som köpte Stradivari-violiner för pengarna och presenterar sig nu som en samlare med egen hemsida. Varje violin är värd två miljoner Euro, enligt Carlos. Den mat som blev över tog han hem till sina halvvilda katter, varav en är född på hans balkong och den andra plötsligt bara fanns där. Med dem delar han huset vid stranden i Punta Mesco i Levanto sedan 22 år tillbaka. Varför? Han sa att han bara längtade från Tyskland till värmen.
Med sina två vänner äter Carlos alltid söndaglunch på samma restaurang i bergsbyn Lavaggiorosso i Levanto i Italien. Där väntade en stol framför honom på mig en dag i maj 2012. Vi talade aldrig om Gud. Men jag slog mig ner och åt. Och mötte Gud.
/Gunnar Sjöberg