Jag tror på samspelets värde, att ett plus ett kan bli tre. All lagidrott handlar ju om det, tilltron till att helheten är starkare än de enskilda spelarna var för sig. Samspelet är en nyckel till framgång, oavsett om det handlar om ett idrottslag eller arbetslag. Vad definierar en bra orkester?
Jag tror till och med att människan är ämnad för samspel, att vi föds in i ett sammanhang och en förväntan om engagemang. Vi är inte bara till för vår egen skull utan vi är också till för andras och för skapelsens skull. Jag stöder mig på Sokrates, Martin Luther, John Donne och Immanuel Levinas, men också det jag vill tro är en djup mänsklig gemensam känsla. Nyttan med samspel är mervärdet; tillsammans uppnår vi mer. En förutsättning är tilltron till det andra har att ge – och det jag själv har att bidra med. Helheten och att världen alltid är större än mig egen värld. Det finns alltid mer att förstå och mer att skapa tillsammans.
Men mervärdet är relativt, särskilt om vi vågar skapa ett så nytt ord som emotionell matematik, en kombination av det lagbundna och det känslomässiga. Då kan ett plus ett bli allt från noll till åtminstone tre. Längre än så vågar jag inte tänja min tanke.
När ett plus ett blir noll spelar de två delarna ut varandra. På en resa jag nyss gjort blev jag medveten om det över en märklig middagstallrik. Surf and Turf, lärde jag mig att amerikanarna kallar det. Ta det bästa av skaldjur och nötkreatur och… blanda! Jättepopulärt i det land där så många tycks tro att det bästa av två saker alltid blir ännu bättre ihop. Nån slags smaklös matematik.
Så där satt jag med en fantastiskt god biff och fem fantastiska räkor och med en smak jag aldrig fick fatt på. Hallmatta, tänkte jag i ett blandad tugga. Biff plus räka blir noll, surf and turf begreppet för själva fenomenet. Gott plus gott kan bli dåligt helt enkelt.
När ett plus ett blir ett så tillför delarna ingenting till varandra. Mervärdet uteblir och det är väl inte helt ovanligt på arbetsplatser eller i relationer där det handlar om att bevaka sina egna revir. Ett skenbart lagspel utan mål, bara tomma passningar. Med lite coachning kan dödläget brytas och ett plus ett bli två. Men det handlar om tillit, att dela med sig och våga göra fel. Samtidigt är det ju ingen överraskning att ett plus ett blir två, det är ju så det ska vara. Det ”funkar” kan vi säga anspråkslöst om både lagspelet och den egna insatsen. Tråkigt, men korrekt. Absolut inte överraskande. Helt okej.
Explosionen, den emotionella matematikens höjdpunkt, är när ett plus ett blir tre. När något gåtfullt blandar sig in i samspelet. Kreativiteten, denna gudagivna gnista som uppstår i mötet mellan människor som vågar öppna sig för varandra i viljan att skapa nytt. Lust, mod och generositet, konsten att både våga ge och ta emot utan rädsla. I detta ligger en väldig kraft, gåtfull i den meningen att den inte låter sig definieras. Hur kom vi hit, kan vi fråga varandra i sådana ögonblick. Hur tänkte vi? Vad gjorde vi?
Någonting uppstår och de ögonblick det sker är värda stor tacksamhet. Visst, vi kan skapa förutsättningar genom att laborera med kreativa rum, metoder och kombinationer. Men i grunden handlar det om vår egen öppenhet för varandra – och det där andra eller den där andra. Det och den som kommer till oss utifrån eller i mötet mellan sinnen. Det andliga, gudsnärvaron som gömmer sig i allt.
/Gunnar Sjöberg