Vad är det som är så farligt med Gud att Skolverket tvingas skriva regler om vad som får sägas och göras om skolbarnen befinner sig i en kyrka? Å andra sidan, vad är det som är så viktigt med Gud att FN i sin Barnkonvention noga beskriver alla barns rätt till ”andlig utveckling”. Vad är det jag inte förstår av den aggressiva debatt om julandakter som pågår nu igen?
Kyrkorna finns i Sverige, flera byggda för 800 år sedan. Kvinnor och män har vigt sina liv åt detta: själva byggandet, förvaltandet och gestaltandet. Får hela skolväsendets grundfråga - varför det? - ställas liksom inför alla andra gåtor och förunderligheter i livet? Eller ska eleverna skyddas från just denna? Jag har lärt mig att ett plus ett är två men magistern, varför finns det kyrkor? Tyst lilla barn!
Det är klart att eleverna påverkas när de går i kyrkan, det handlar inte bara om vad prästen säger eller kören sjunger, utan också om att stenarna ropar. Inbäddad i varje mursten och orgelton finns en klang av människans strävan att förstå, söka svar, tacka, önska och längta tillsammans. Vill vi inte att barnen ska påverkas? Ska vi också förbjuda deras lekar om spöken, troll och djävlar? Ska vi neutralisera dem för existentiellt sökande, den inneboende längtan som följt människan så länge vi kan följa hennes spår? Ringa till Men in Black eller Christer Sturmark? Andligheten finns i konsten, musiken, teatern. I dansen och leken och tystnaden. Ska vi förbjuda också det, hindra barnen från intryck som kan påverka dem. Vad fruktar vi?
Rektorer förväntas ha kontroll över eventuella skolandakter. Ska rektorer också ha kontroll över dansen, teatern, konsten? Andlighet och sinnlighet kan aldrig kontrolleras, så släpp lekarna loss! Låt barnen och alla vuxna som vill göra det klä ut sig på Halloween och några dagar senare vandra på kyrkogårdarna med sina tända gravljus. Det är ju en lek hursomhelst, ett sökande, för vi pratar om frågor utan givna svar. Gåtor. Låt oss dansa, förlora oss i rörelser vi inte kan beskriva och förklara. Ge oss hän!
Är vi rädda för beröring? Det kan väl ändå inte vara så, för vad behöver ett nyfött barn om inte just beröring? Och vad behöver inte jag, inte särskilt nyfödd? Människan har sina behov, skapade och uppkomna av en simpel slump eller av något avtryck, en tidig beröring. Jag tror på det senare och att vi inte kan göra så mycket åt det. Inte ens Skolverket eller religionsrädda humanetiker. I människan finns en längtan, som sången finns i fågeln.
Jag skrev om det här för exakt ett år sedan men debatten är så märkligt forcerad och förstorad att jag måste få upprepa mig. Livets stora frågor hinner ikapp oss förr eller senare, så varför ska vi hindra barnen från att mötas av dem? Det finns en rymd i Gudstankarna som ingen kan begränsa. Kyrkans höga valv vill påminna om det.
Religion är en privatsak brukar vi säga. Absolut, alla ska ha rätt till sin egen tolkning. Men när min tolkning möter andras vidgas den. Mitt begränsade synfält behöver utmanas och ta in att religion är en angelägenhet för hela skapelsen – en längtan och strävan att hela och leva för mer än min egen vinning. Att vidga rummet.
Kyrkorummen talar om detta, så låt barnen komma till dem. Medan prästen utan dåligt samvete kan ligga lågt. Det stora kommer till oss, oavsett allt annat.
Vad är det som är så farligt med Gud? Och så viktigt?
/Gunnar Sjöberg