En av mina medarbetare berättade för sin dotter att hennes nya chef, alltså jag, har en rosa ukulele på sitt arbetsrum. Kan hon spela, frågade dottern.
Vi sitter fast i mönster både vad gäller tankar och handlingar. Det är klart jag är en kvinna om jag har en rosa ukulele på mitt arbetsrum. Lika klart som att kocken är en man och att soldaterna trodde att kroppen var stulen när de såg Jesu öppna grav en påskdag i Jerusalem. Vem kan tro nåt annat?
Förutfattade meningar är ett begrepp jag försökt mig på att förstå, och även inbjudit mina Facebook-vänner att fundera kring. Det blev en vindlande tråd som inte alls hjälpte mig att förstå men som öppnade för spännande perspektiv. Vad är en förutfattad mening? Vad har jag redan fattat eller bestämt mig för? Och är det bra eller dåligt?
I det förutfattade finns en position innan, skrev en vän. Absolut, och det är den vi som tror på öppenhet försöker undvika. Att finna den öppna ytan, men det är väldigt svårt vilket bevisas av sambandet rosa ukulele och kvinna för ett litet barn. Vi kan kanske aldrig undvika att förvärva ”positionen innan” vår mening. Bara nyfödda, möjligen, i det ögonblick de för första gången möter blicken av Den Andre. Sen är det kört.
Om man finns i Guds tanke är man förutfattad. Ur Guds perspektiv. Så skrev en annan vän och utan att riktigt förstå är jag beredd att hålla med. Eftersom Gud alltid är större än våra tankar om Gud, kanske Gud är den enda vi kan tala om utan förutfattade meningar. Och vi är skapade för öppenhet. Samma planhalva för alla liksom.
Ja, ungefär så gick tråden och ungefär så har mina tankar i denna kolumn i Norrbottens Kuriren löpt i nästan 11 år. Nu är det dags att sätta punkt. Det här är min sista krönika i detta format och i denna kanal. Redaktionen har visat mig ett stort förtroende och för det vill jag tacka. Jag har fått skriva förutfattat och utan att fatta nånting alls, jag har gissat och tänkt högt, jag har skrivit om Gud och det jag anser viktigt utan att bli censurerad.
16 april 2002 skrev jag en text om Alla människors ensamhet. Om jag räknat rätt har jag skrivit ytterligare 228 texter efter det, sannolikt har samtliga uttryckt samma grundtanke. När jag nyss bytte jobb höll jag ett tal om denna ensamhet, som både är unik för oss alla men samtidigt förenar oss.
Jag slutar inte skriva eller tänka högt, men jag kliver ur denna kolumn. Den rosa ukulelen finns på mitt nya arbetsrum där jag är kommunikationschef i Svenska kyrkan. Det gör det svårt att skriva utan att bli läst med förutfattad mening, utan den där ”positionen innan”. Jag blir låst och du som läsare kanske blir låst. Dags för en annans tangentbord helt enkelt.
Stort tack. Förtroendet har varit enormt, svängrummet stort. Liksom sannolikt tålamodet. Jag har fått mod att tänka högt och tänja gränser, jag ska fortsätta med det. Tack Marianne, Kicki, Armi, Eva – mina redaktörer på den tid det fanns utrymme för personlig kontakt med en redaktör på papperstidningar. Ni har hjälpt mig.
Tack alla ni som läst och ni som genom åren hört av er. Vi väver livets gåta tillsammans, ingen äger hela bilden. Allas tankar är lika värda, alla perspektiv är lika viktiga. Den som tror sig förstått allt har ingenting begripit. Därför låter sig Gud aldrig fångas i en definition trots allt vi tror vi förut fattat. Gud är friheten.
Allt Guds goda/Gunnar
Gunnar Sjöberg