Det fanns en tid för länge sedan när man skrev brev med penna i hand och på därtill avsett papper. Det tog så lång tid att det till och med fungerade som terapeutiskt råd: har någon gjort dig upprörd eller sårad, skriv ett brev och sov på saken. Sen läser du om brevet och funderar på om du ska skicka det eller inte. Oftast blev det inte.
Idag sovs det sällan på saken och postgången är bara ett klick. Inte minst Facebook och sociala medier i allmänhet blir ett forum för medvetna och omedvetna elakheter. Plötsligt, utan förvarning, börjar trådar vävas i kommentarsfält och bloggar och den ena elakheten driver fram den andra, ivrigt påhejjat av de tummar vi klickar på för att ”gilla”. Allting går blixtsnabbt och utan kontroll. Om vi skulle läsa tråden dagen efter kanske vi skulle besinna oss, men sociala medier uppmuntrar inte till besinning.
Det är nog dags för det nu, besinningens tid. Den uppmärksammade debatten om näthat och hur vi kan trakassera andra med att lägga ut kommentarer, foton och filmklipp berör oss alla eftersom den i grunden handlar om hur vi talar med och om varandra. Kändisar kan skriva slippriga kommentarer om andra kändisar och kanske klara sig undan med att de oftast är både skojjiga och trevliga och att är man kändis får man både ge och ta. Men för varje ”gilla” vi lägger på sådana kommentarer växer elakheten, den trista tonen. Något går förlorat och något som är gott urholkas av alla dessa droppar. I dess yttersta förlängning och i den värsta av världar orkar den som utsätts inte längre stå emot.
Det är inte fel på Facebook eller andra sociala medier. Det är fel på människan, men det är något vi får lära oss leva med. Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag. Så skrev Paulus för ettusenniohundrafemtio år sedan så insikten är inte ny. Vi bär på en inneboende förmåga att göra varandra, världen och oss själva illa. Vi bär också på en stark vilja att göra gott – i små sammanhang eller stora.
Ansvaret för den balansen ligger hos var och en av oss men det är nog det ansvaret som liksom försvinner genom tangentbordet framför datorn eller i min smartphone. Plötsligt sveps vi med i en våg av spydighet eller skämt och tanken på att det finns någon som far illa i andra änden når oss inte. Än mindre att jag har ett ansvar inte bara för vad jag själv ser utan också för det jag låter ske. Att välja att inte reagera är också ett val.
Men kom igen nu - har du ingen humor, han menar inget illa, lite får man väl tåla ändå, hon kan ju ge igen med samma mynt, hela mediet går ju ut på snabbhet och sarkasm! Visst, vi kan försvara elakheterna så länge de inte drabbar oss själva eller får fäste i någon slags känsla inom oss. Om vi oftare ser mottagaren framför oss blir nog tonläget ett annat. Eller tänker på den gamla klassikern: Allt vad ni vill att andra ska göra er, ska ni göra dem.
Jag kan inte kontrollera de sociala medierna men jag kan kontrollera hur jag själv hanterar dem. Så låt oss börja där. I självrannsakan. Vi ska kommentera, gilla, blogga och Internet erbjuder fantastiska möjligheter att öppna vägar för förändring. Men vi kan väl försöka bevara flödet mellan känsla, tanke och handling. Det där viktiga mellanledet, tanken, jag vill tro att den ryms också på Facebook.
/Gunnar Sjöberg