Jag var på en konferens med temat ”Se framtiden”, anordnad av Berling Media. Den handlade om Svenska kyrkans framtid men flera inbjudna talare var från andra organisationer. Bland annat berättade TCO´s ordförande, Luleåbon Eva Nordmark, inspirerande om Visions (och TCO´s) resa från sjunkande medlemstal och ökande marginalisering till engagemang och nytändning.
Det var inga undermediciner Eva talade om, ingen metod som kyrkan enkelt kan översätta till sin egen. Det var ett förhållningssätt. En nyfikenhet på människors vilja, ett lyssnande till medlemmarnas frågor och en öppenhet för förändring. Plus en kraftig prioritering av människor under 35 år.
Det finns naturligtvis ett samband mellan ålder och förändringsbenägenhet, inte minst inom Svenska kyrkan, facken, försvaret, landstingen och andra överlevande institutioner. För kyrkans del är situationen annorlunda sedan skiljandet från staten år 2000 men alla som har formell makt i kyrkan är födda och uppvuxna i ”statskyrkan”. Att tro sig kunna frigöra sig från det man fått med den modersmjölken är svårt. Så då gäller det att lyssna till andra. Och yngre.
Det gjorde Vision. De hade naturligtvis ”lyssnat” till medlemmarna förr, när de hette SKTF, men då gällde frågorna medlemmarnas syn på organisationen. Fokus var på hur organisationen skulle kunna ”nå” medlemmarna, inte på vad medlemmarna ansåg om livet i stort, något som organisationen sedan skulle tolka och förhålla sig till. Den finjusteringen av perspektiv var avgörande för förnyelsen.
Så kan Svenska kyrkan också göra. Förr var alla med i facket, alla röstade på socialdemokraterna, alla var med i Svenska kyrkan. Nästan. Men inte av fri vilja. Idag är 69% av svenska folket med i Svenska kyrkan. Skälen kan vara många och de är alla lika berättigade; man kan vara med för att man tror på Gud och vill dela den tron med andra eller man kan vara med för att man vill stödja allt bra som kyrkan gör. Eller av tradition eller för att man inte vet hur man går ur. 69%, ungefär 6, 5 miljoner människor, vill vara med. Det var absolut inte bättre på den tid man i princip var tvungen vara med.
Konferens blev en aha-upplevelse för flera av oss. Flytta fokus från antalet förlorade medlemmar till hur medlemmarna ser på tro och liv. Vad är viktigt, vad ger mening? Sedan må organisationen fundera på inre förändringar för att ge rum för det som medlemmarna längtar efter.
Kanske låter det jag skriver självklart. Kyrkans formella makt är mindre sedan skiljandet från staten, men inflytandet är större. Idag utövas det av alla dess medlemmar – på arbetsplatser, i skolor och föreningar. Samma med facken, fast resan för oss båda är fortfarande lång. Organisationer som bär på en idé kan också bära de människor som ska gestalta den i vardagen. Idén måste hållas levande, tolkas och prövas. Bli kött och blod.
I grunden handlar det om vårt förhållningssätt till de konstruktioner som är till för att ge rum för och stärka människans kraft och längtan. Institutioner som ska värna det som sträcker sig bortom det rent individuella – visa att det individuella ryms i det kollektiva och säkra balansen mellan de båda perspektiven.
TCO är på väg, Svenska kyrkan likaså. Då sker förändringar som ingen av oss idag kan förutse. Och bara det gör att det absolut inte var bättre förr.
Folket bygger landet, folket bygger kyrkan.
/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se