I min förra krönika bekände jag min ohändighet. Nu är det dags att bekänna mitt beroende. Det finns helt enkelt något jag inte klarar mig utan och varje gång jag nyttjar det blir jag trygg och känner frid. Jag talar om hantverkare.
Jag har levt med mig själv i många år och lärt mig både mina styrkor och svagheter någorlunda. Jag kan svara på vad som stressar mig och lugnar mig och överraskas sällan av helt nya reaktioner. Det mesta är bekant. Man skulle kunna säga att jag är hemma i mig själv. Men bara skulle, ty häromveckan var jag helt borta.
Ännu en gång har jag varit i Härnösand, denna stad jag blivit smått kär i. Norrut är alltid en bra riktning och solen kysste snön hela vägen på tågresan från Uppsala. Vackrare kan det knappast bli.
Jag hörde någon säga att behovet av tröst aldrig varit större än i vår tid. Jag vet inte det jag. Tror snarare att behovet är konstant. Men det är klart, med ökade avstånd mellan våra hjärtan så ökar tomheten och därmed behovet. Fast å andra sidan vet jag inte om avståndet mellan våra hjärtan är större nu än för femhundra år sedan. Jag var inte med då.
Det började med att en av bordsgästerna förklarade vad färgblindhet är, att det oftast handlar om svårigheten att se skillnad mellan rött och grönt. Åhå, sa någon, hur vet man då när man ska stanna vid ett trafikljus? Man ser vilken lampa som lyser, blev det självklara svaret. Sen hamnade vi i en diskussion om färgernas värde och tillvarons inbyggda gåtfullhet.
Det är viktigt att lära av sina misstag, annars har dom ju inte varit till någon nytta alls. Så tror jag Jan Eliasson har sagt. Och det är aldrig för sent att lära sig.
Det finns sådant man ska äta bara någon gång per år. Typ surströmming och semla, men helst inte samtidigt. Sådant som har något att säga oss strax innan vi stoppar in det i munnen.
Jag glömmer aldrig bilfärden från Luleå till Korpilombolo i december för några år sedan. Jag skulle medverka vid Nattfestivalen och hann ikapp en snöstorm som följde mig ända från Morjärv. Korpilombolo tog emot med vita snödrivor och gulröda eldkasar. Vackrare än så är sällan sett. På hemvägen mötte jag plogbilen i Teurajärvi och körde vänstertrafik ända till Överkalix.
Med livet lär man sig att det finns råd man inte ska följa. Att alltid dra kortet åt samma håll är ett sånt – när det strular i kassan på ICA eller i parkeringsautomaten handlar det istället om att dra det åt andra hållet. Göra tvärtom är ett råd så gott som något.
Jag skriver denna krönika de sista skälvande timmarna på jobbet innan nyårsledigheten och drabbas av en plötslig sommarlovskänsla. Märkligt, då det just nu är minus tolv grader ute. Inomhus är det tomma korridorer, uppätna chokladaskar och tummade julkort. Jag småskrattar, tar på mig en reklamhalsduk jag fått i julgåva och inser att jag fördriver arbetstiden med att göra ingenting. Och trivs alldeles utomordentligt med det.