Det började med att en av bordsgästerna förklarade vad färgblindhet är, att det oftast handlar om svårigheten att se skillnad mellan rött och grönt. Åhå, sa någon, hur vet man då när man ska stanna vid ett trafikljus? Man ser vilken lampa som lyser, blev det självklara svaret. Sen hamnade vi i en diskussion om färgernas värde och tillvarons inbyggda gåtfullhet.
Rött är rött, sa någon och fick mothugg av en som menade att färger handlar om hur vi upplever dem. Hon citerade en färgforskare som sagt att färg är ett rent känslovärde. En annan bordsgäst, som visste betydelsen av ordet denotation, hänvisade till NCS-systemet enligt vilket färger kan beskrivas exakt. Definitionen på ”bondblå” blir då 5816 B26G. Vackert, tänkte jag inte. En tredje visste ett citat av Verner Panton: Man sitter mer bekvämt på en färg man gillar. Vackert, tänkte jag och prisade en röd fåtölj.
Så hur vet man vad rött, grönt och blått är? Tänk om allt bara är ett skeende inom oss, en upplevelse. Har det i så fall någon betydelse? Upplevelser är ju å ena sidan alltid sanna men å andra sidan så subjektiva att kanske ingen annan delar dem. Om så, vad är då sanning?
Om ett träd faller i skogen och ingen finns i närheten som hör det – låter det då? Den klassiska frågan ställde den irländske filosofen Berkeley på 1700-talet. Hans poäng var att världen bara existerar som vi upplever den. Om du skriver ett kärleksbrev som ingen läser, finns då brevet? Ja, själva brevet finns för skribenten men har någon verklig kärlek uttryckts om ingen tagit emot den? I brevskrivarens sinne ja, men i den gemensamma verkligheten? Om det nu finns något som kan kallas gemensam verklighet. Allt kanske handlar om världar och att vi alla lever i vår egen värld.
Vad har det i så fall för betydelse? Den färgblinde kanske inte alls är färgblind utan bara en person som upplever färger på ett annat sätt. Mobbaren kanske är den mobbade och den som bara menar sig uttrycka kärlek kanske både skrämmer och sårar. Olika världar krockar och vilken är den riktiga? Kanske handlar det om konsten att tänka sig in i den andras situation, att se det egna handlandet ur den andres perspektiv. Att våga ifrågasätta den egna uppfattningen om sant och verkligt. Rött kanske verkligen är grönt, fast jag inte vill det ska vara så.
Hur viktigt är det att leva i en värld med givna och gemensamma definitioner? Kyrkan är en sådan värld vilket är något av en paradox eftersom vi nu närmar oss påsken, den högtid som vänder upp och ner på den verklighet vi tror oss känna. Vid lunchbordet vågade vi oss på att prata om uppståndelsen, änglar och livet efter döden. Tänk om flera världar existerar parallellt och att den jag uppfattar bara är en millimeter av hela milen? Hur kan jag då vara så tvärsäker på att det ena finns eller det andra inte? Borde inte öppenhet vara norm, åtminstone i kyrkan?
Och hur var det nu med graven den där påskdagen, var den inte öppen och tom? Hur kommer det sig då att vi som är med i olika kyrkor är så ivriga på att formulera definitioner och sen rulla tillbaka stenen för graven bara för att bevara det vi tror oss veta finns bakom?
Nej, tacka vet jag Maria Magdalena som stod kvar inför den öppna graven och lät tårarna rensa blicken. Bortom, det är ett bättre perspektiv! Och här, nu, i detta andetag!
I den andan fortsatte bordssamtalet. Att inte riktigt veta är vishet. Tror jag.
/Gunnar Sjöberg