Jag hörde någon säga att behovet av tröst aldrig varit större än i vår tid. Jag vet inte det jag. Tror snarare att behovet är konstant. Men det är klart, med ökade avstånd mellan våra hjärtan så ökar tomheten och därmed behovet. Fast å andra sidan vet jag inte om avståndet mellan våra hjärtan är större nu än för femhundra år sedan. Jag var inte med då.
Trösten har två ögon och därmed finns dubbel risk för blindhet: Antingen gör vår vilja att ge tröst oss blinda för vårt eget behov av tröst. Eller så gör vårt behov att få tröst oss blinda för andras behov.
Jag har läst Nathan Söderbloms bok ”Humor och melankoli och andra Lutherstudier” från 1917 och inspirerats av den. I boken skildras Martin Luthers perioder av ångest, depressioner och svag hälsa, men med lika stor glöd hur han på olika sätt försöker hjälpa sig själv att återvinna livsmodet. Han beskriver åtta nycklar till livsmod som kan fungera även för oss i vår tid: Ordet, Vänskapen, Kroppens behov, Musiken, Humorn, Bönen, Trösten och Arbetet. Jag sammanfattade dem i Luthers Lilla Sommarkatekes för något år sedan.
Luther kallade sig själv för Molestus et importuunus consolator, en besvärlig och obekväm tröstare. Men hans liv visade på motsatsen; han glömde sina egna plågor när han mötte andras och i den meningen var han en god tröstare. Det handlar om konsten att leva sig in i den andres liv. Byta perspektiv.
Han använde också humorn och ironin som tröst och perspektiv på olika plågor. När kyrkoherde Musa klagade över att han inte kunde tro vad han predikade, svarade Luther honom följande: Gud vare lov och tack att det går så även för andra. Jag trodde att det endast var så med mig... Med andra ord: den nakna sanningen kan befria oss.
Slå dig lös, ungefär så kan man sammanfatta Luthers krassa råd till den modlöse. Lev livet fullt ut så retar du Djävulen, samlingsnamnet på allt som vill förvägra oss livet. Missmod fördrivs med råa skämt. Luthers strategi var drastisk och, jämfört med alla fördomar, djupt oluthersk. Så här lyder ett annat av hans råd: Djävulen vill göra oss rädda och försiktiga – låt oss istället gå till offensiven. Kläm till med något riktigt anstötligt, det må vara en smula utöver det nödtorftiga i mat och dryck eller ett grovt skämt eller mustig glosa. Håll dig sedan morsk emot den samvetsömma reaktionen, så att djävulen känner sin oförmåga.
När Luther predikade och skrev om tröst återvände han ofta till det som för honom var det mest centrala trösteordet ur bibeln: Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Luthers lakoniska och raka kommentar till bibelordet är denna: Förtvivlan är förbjuden, det är vårt hjärta som skapar den förbittrade, vrede guden och det rädda sinnet. Vårt hjärta är mindre än vår Gud. Mot det onda samvetet ska du säga: Du är en liten droppe. Gud är en oändlig eld som torkar upp droppen.
Kära läsare (jag fortsätter i den predikoton jag redan lagt an), med de orden möter vi våren, sommaren och framtida vintrar och fortsätter dela liv med varandra. Det dåliga samvetet – skulden, misslyckandet, allt som blev fel – är en liten droppe. Gud är en oändlig eld som torkar upp den. Och alla vänner hjälper till, alla goda människor och all kärlek som finns omkring oss. Tröst och tillit är i den meningen kamrater, gåvor ur samma kärl.
Så, forca. Lev framåt. Halleluja. Amen.
/Gunnar Sjöberg