Ännu en gång har jag varit i Härnösand, denna stad jag blivit smått kär i. Norrut är alltid en bra riktning och solen kysste snön hela vägen på tågresan från Uppsala. Vackrare kan det knappast bli.
Vad är Gud för dig, frågade en kursdeltagare helt oväntat. Jag var mitt inne i nån slags utläggning om vad det är att vara människa och förhålla sig till livet och allt som är möjligt och omöjligt. En gudomlig energi som fyller och håller samman hela universum blev mitt snabba, fallskärmslösa svar. Senare tänkte jag på Luthers definition – Gud är den till vilken du sätter allt ditt hopp – och kände att han kanske hade hållit med mig. Gud är i alla fall inte religiös och definitivt inte katolik. Sannolikt inte heller lutheran.
Religion är en konstruktion, skriver jag som en av dess tjänare. Jag tröstar mig med att självdistans är en styrka. Konstruktioner krackelerar alltid och just nu är det alla pedofilavslöjanden i katolska kyrkan som bevisar tesen. Konstruktionerna, även de religiösa, skapar trygghet och hjälper oss att både förstå, förklara och förutse. Men de gör oss också blinda då konstruktionen i sig ställer sig i vägen för den idé eller Gud den är till för att förklara. Nu, när katolska kyrkan står där avklädd, är det naturligtvis helt vansinnigt att den, även med påvars stöd, valt att hellre värna konstruktionens rykte än Guds kärlek och barnens liv.
Åh, jag stannar upp i mitt ordval. Marcus Birro skrev för någon vecka sedan en fantastisk text i DN om katolska kyrkans nödvändiga uppgörelse med pedofilin, celibatet och synen på homosexualitet och preventivmedel. Han kan göra det som troende katolik. Jag, som lutheran, lägger ner min röst för att inte riskera att falla i fällan att utse katolska kyrkan som syndabock. I en större mening är vi alla syndare och om mitt budskap med denna krönika är att öppna gränser, varför ska jag då landa i att upprätta nya, nu mot katoliker? Att mota gränser är min kamp, inte att bekämpa katoliker. Visst, katolska kyrkan har problem just nu och så blir det när konstruktionen blir Gud. Vi förblindas.
Det glada budskapet är att vi lever i påskens befriande svallvåg: Gud står över alla religioner och definitioner. Det närmsta vi kan komma är att Gud är Den som alltid är eller Den som aldrig låter sig definieras. Jag tror att det finns en gudomlig närvaro i skapelsen som helt enkelt bara är. En sammanhållande kraft, alldeles oavsett vår tro och våra teorier. Det betyder i så fall att Guds närvaro inte är beroende av vår upplevelse. Den bara är. Och axlar borde sänkas. Amen.
Jag skriver min krönika på väg genom ett landskap som öppnar sig. Det är så vackert så jag förstår inte hur man kan låta bli att förundras över mysteriet. Tro är att öppna sig för den gudomliga närvaron, att försöka vara närvarande i den. Se bortom konstruktionen. Sen handlar det om att förhålla sig. Kyrkans styrka är tillsammans, att vi närmar oss mysteriet gemensamt. Mångfalden kommer bra mycket närmare förståelse än enfalden. Allahu akbar, Gud är större. Alltid.
Tack och lov, tänker jag, och ser fram emot att möta barnbarnet Felix som föddes på påskdagen. Ett av alla barn på vilken ingen må förgripa sig utan stort straff. Och en av alla de små i vilken Gud valt att möta oss. Felix, den lycklige.
/Gunnar Sjöberg