Det är viktigt att lära av sina misstag, annars har dom ju inte varit till någon nytta alls. Så tror jag Jan Eliasson har sagt. Och det är aldrig för sent att lära sig.
Kvinnligt och manligt får se ut hur vi vill, så länge det kvinnliga är underordnat och båda parter hjälps åt att dölja det. Så vet jag att Hanne Haavind, professor i psykologi vid Oslo Universitet har sagt. Det provocerande i hennes ord är att ojämställdheten vilar på en gemensam överenskommelse mellan könen. Tyvärr tror jag hon har rätt.
Jag hoppas att Internationella Kvinnodagen inte firades med tårta på så många arbetsplatser. Den är inte som Mors Dag, en anledning till fest mitt i gråa, kalla vintern. Den är en möjlighet till reflektion och självrannsakan, en anledning att kritiskt se till dolda strukturer och omedvetna handlingar i våra egna liv, på arbetsplatser och i hem. Allt som bidrar till att behålla en diskriminerade könsordning. Tårtan passar liksom inte in i sammanhanget då det inte finns så mycket att hurra för. Däremot är det bra att Internationella Kvinnodagen infaller mitt i fastan.
Jag har gått en jämställdhetsutbildning och lärt mig massor. Som sagt, det är aldrig för sent att lära sig. Skriver jag, trots att min ingång i utbildningen var en känsla av att vara ganska medveten i frågan. Jag tror fortfarande att jag är medveten, och det är steg ett till förändring, men jag är också medveten om att jag som man (och chef) sitter fast i strukturer, traditioner och värderingar som gör mig till en pusselbit i Hanne Haavinds definition av den skenbara jämställdheten. Fast jag inte vill det.
Jag har lärt mig ett nytt ord: Homosocialitet. Det handlar om att män har lättare att identifiera sig med män och eftersom män oftare har makt så blir konsekvensen att en manlig överordning bevaras och förstärks vid rekryteringar, befordringar etc. Det är helt enkelt lättare att känna igen sig i den som är som en själv. Om det stämmer har kvinnor naturligtvis lättare att identifiera sig med kvinnor och då borde det finnas en kvinnlig homosocialitet. Men säg de sammanhang där kvinnlig överordning är norm?
Jag har också lärt mig att när kvinnor blir fler än 30% uppfattas de som ett hot av män, men också att män kommer mer till sin rätt i könsblandade grupper än vad kvinnor gör. Hur sorglig är då inte homosocialiteten? Den förminskar både kvinnor och män.
För många år sedan skrev jag ett konfirmandmaterial med Inger Aasa Marklund. Inte heller då var det för sent att lära sig, för när vi gjorde en ordbok så började Inger räkna fotografierna. Jag märkte irritationen bland männen omkring mig, och även hos mig själv. Men slutsatsen var solklar: Det var 75% bilder på män och 25% på kvinnor. Männen uttryckte laganda, kraft och framgång medan kvinnorna uttryckte omsorg, närhet och stillhet. Bildbyte blev konsekvensen.
Jag har också lärt mig att ambulanser oftare har blåljuset på när de kör män som drabbats av hjärtinfarkt jämfört med kvinnor. Och att kvinnor är överrepresenterade i den grupp som får diagnosen depression.
Slutsats: Ojämställdhet är ingen slump, det är inget som bara blir. Problemet är inte personliga fördomar, problemet är strukturella hinder. Så till nästa Internationella Kvinnodag kan vi väl skippa tårtan och ta tag i vår egen del i systemet istället. Lära oss av misstagen, kvinna som man.
/Gunnar Sjöberg