Med livet lär man sig att det finns råd man inte ska följa. Att alltid dra kortet åt samma håll är ett sånt – när det strular i kassan på ICA eller i parkeringsautomaten handlar det istället om att dra det åt andra hållet. Göra tvärtom är ett råd så gott som något.
Vid nyår åkte jag på charter. Vi pratar Ving, Thomas Cook Airlines, Arlanda, Gran Canaria och tidig morgon nyårsdagen 2010. Och plats 6F. Flygvärdinnas råd är bekant sedan länge: Placera allt handbagage under stolen framför dig. Jag lyder hennes råd utan att protestera eller tänka efter. Om inte störtar vi, är det outsagda hotet i instruktionen.
Min mjuka väska hamnar följaktligen under stol 5F. Efter några timmar tar jag upp den för att plocka fram boken Gunnar (javisst, ett mycket narcissistiskt inköp av mig) skriven av Bob Hansson. Väskan är lite fuktig, men jag tänker att det beror på kondens från luftkonditioneringen. Ytterligare någon timme senare ser jag att det droppat något på mina skor. När jag böjer mig ner ser jag några tomma ölburkar cirkla på golvet, så jag tänker att det är därför mannen i stolen är så märkligt stilla. Han sitter helt enkelt och smygsuper medhavt.
När vi lämnar planet inser jag att handbagaget blivit riktigt blött. Jag inser också att mannen framför är redlöst berusad, han sitter kvar i sin stol och skriker okvädningsord till andra passagerare. Hans medföljande rusar ut ur planet. Det var sista droppen, kanske hon tänker, och i hjärtat lyckönskar jag henne till ett större liv.
I transferbussen drabbas jag av en ack så väldefinierad doft av urin och inser vad som hänt: Mannen har pinkat ner hela mitt handbagage.
Doften lägger sig tät över Gran Canaria, följer oss in det fina hotellet och ut på balkongen. Gunnar får jag slänga, boken alltså. Paraplyet kan hantera urin, tänker jag och lägger det på tork. Plånboken desinficerar jag med handsprit men de blöta sedlarna gör jag mig snabbt av med. Högra hörnet på resebeviset har klarat sig som genom ett under, alltså är hemfärden inte i fara. Men väskan åker ner i första papperskorg.
Väl hemma roar jag mig med att terapeutiskt berätta anekdoten för vänner och föra nån slags kamp mot flygbolaget som inte tycker sig ha med urinen att göra. Kanske har de rätt, men jag följde ju deras råd. Ett gott råd som blev ganska dyrt.
Varför skriver jag denna berättelse? Är detta en krönika som aldrig skulle skrivits, en som ger varje läsare en dålig start på dagen? En text som liksom lägger en våt filt över tillvaron. Eller kan vi, som jag, skratta åt eländet? Köpa en ny Gunnar och njuta av torra bokblad. Tacka Gud för att det som normalt stänker ner paraplyet är något helt annat än nederbörden från flygstol 5F.
Kanske vi också suckar över insikten om det tragiska med oss människor. Hur kul är det att börja det nya året med att tömma blåsan i ett charterplan? Jag vet inte, finner inga ord för nån slags sens moral annat än den jag inledde med: att inte följa alla välvilliga råd. De bygger ofta på erfarenhet och vad gäller charter har jag nu en alldeles egen sådan.
Frimodigt avslutar jag med följande råd: Välj din egen väg, liksom plats i flygplan, och undvik alltid 6F. Eller gör tvärtom, sätt dig just där och lita till att 5F har gjort sitt här i livet för att strula till det. Och ta alltid med ett par extra strumpor.
/Gunnar Sjöberg